Winis texter! -

Please enable JavaScript to view the full PDF

Ämnesprov, läsår 2015/2016 Svenska och svenska som andraspråk, årskurs 9 Texter MOD Detta texthäfte är en del av det nationella provet i svenska och svenska som andraspråk i åk 9. Prov som återanvänds av Skolverket omfattas av sekretess enligt 17 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Detta prov återanvänds av Skolverket t.o.m. 2022-06-30. Innehåll Texter (spår på cd) Sida Texter (spår på cd) Sida Instruktion för skalbaggar 3 Sophie Scholl 1921–1943: Studenten som 16 av Margareta Ekström (spår 2) utmanade Hitler av Sören Aagaard (spår 8) Det händer nu 4 av Sofia Nordin (spår 3) Litteraturförteckning och bildförteckning 19 Därför blir vi skräckslagna 8 av Peter Letmark (spår 4) Citat 10 (spår 5) Mod 11 av Per Nilsson (spår 6) Friskt vågat, hälften vunnet 15 (spår 7) 2 Framsidesbild: Rytande lejon. Illustration: De Agostini Picture Library/Bridgeman Images. Moln. Foto: Diane Miller/Getty Images. Instruktion för skalbaggar För att man skall kunna flyga måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas För att man skall kunna flyga måste man högst upp på strået också om det böjer sig och svindeln kommer För att man skall kunna flyga måste modet vara något större än rädslan och en gynnsam vind råda Margareta Ekström (f. 1930) Skärmar, 1990 3 Skalbagge. Foto: Ivan Mikhaylov/Thinkstock. händer nu VI HAR BILDLEKTION. Sigrid lutar sig fram och tittar på min teckning. Det är en övning i perspektiv, och motivet är vår grekiska ­balkong. Sigrid med en bok i knät, bakom henne vita fyrkantiga hus och en bit längre bort havet. På ett hustak sitter en svart katt. Jag får en impuls att lägga handen över bilden, men låter bli. Den här teckningen är bra, inte okoncentrerat halvdålig, och det kan ­knappast räknas som avslöjande att Sigrid är med på den. Klart att mitt huvud är fullt av Kretatankar nu när vi nyss har ­varit där. ­K anske hon kan tycka att det är underligt hur mycket jag har ­ansträngt mig med alla de små fräknarna i hennes ansikte, hur ­huden nästan lyser fram ur p ­ apperet. Men hon kan också tänka att jag helt enkelt är väldigt noggrann. Jag vet inte säkert vilket jag hoppas att hon tänker. Även om det känns som om jag skulle dö om hon visste, vill jag ju på något ­konstigt sätt ändå att hon ska veta. Det är ett sånt slöseri att det bara ska få ­finnas inuti mig. Instängt, inlåst, hemligt. Det är inte rättvist. ––– När jag kommer hem den eftermiddagen tar jag fram mina tecknings­ block och går igenom dem. Igen. Jag vill så gärna släppa in Sigrid. Hon är viktig, och bilderna är viktiga. Det borde vara självklart att låta dem mötas. Jag ler åt teckningarna av krinolinprinsessor som kysser ­varandra och trevar under varandras kjolar. De är bra. Det är synd att gömma dem. Sen tar jag fram blocket jag hade med mig på Kreta. Där finns inga farliga pinsamheter. Ändå är det något med Kretabilderna som nästan är ännu mer avslöjande än händer som trevar under kjolar. Jag upp- täcker det plötsligt. Hur väl det syns att den som hållit i p ­ ennan tycker väldigt mycket om den som hon tecknar av. Det är som ett inbyggt ljus i dem, ett livsfarligt och brännande och ­fantastiskt ljus. Det är som om det slår mig där och då: Jag är kär i en tjej. Jag menar verkligen. På riktigt. Jag har cirka en miljon bilder på en tjej som jag är kär i. Hur ­kunde jag få för mig någonting så idiotiskt som att flörta med ­hennes bror­ i stället? Trodde jag verkligen att det skulle hjälpa? Så jävla k­ orkat. Och stackars Hannes. Det är klart att jag visste. Jag har ju vetat det länge, men det är ändå något i den där stunden. De där bilderna. Något som inte går att ta tillbaka. Som om jag har bestämt mig för att göra något livsändrande och 4 galet. Som om jag ska resa till andra sidan jordklotet och aldrig ­komma tillbaka. Ingenting har ju ändrat sig, jag är inte kärare än nyss, jag är ­l ikadan som innan jag tecknade de där bilderna, som innan jag satte mig med blocken. Ändå vet jag. Det händer nu. Det är dags att sluta tänka att det kanske ska gå över. Jag börjar med att googla på ”lesbisk”. Googla är svaret på livets alla gåtor. Inte som att jag inte har letat på nätet förut, men nu ska jag göra det ordentligt. Jag ska hitta någonting vettigt, någonting som jag kan känna igen mig i. Folk brukar ju säga att det är så himla skönt att känna igen sig. Jag surfar runt på olika sidor som handlar om att vara lesbisk. Det känns otroligt konstigt. Till och med själva ordet. Lesbisk. Vad är det, någon sorts lung- sjukdom? På Wikipedia finns det ingen artikel om det. Man kommer ­d irekt till den som heter Homosexualitet. Överst är det en bild på två ­k illar som hånglar. Sen är det en bild på två tjejer som går bredvid v­ arandra och ser glada ut och vinkar mot kameran. En av dem ser förresten ut som en kille. Sen är det två bilder till med killar som hånglar. Tjejerna får inte ens kyssas, de får bara gå bredvid varandra. Och vinka. Nåja, de ser i alla fall glada ut. Skitwikipedia. ––– Så småningom råkar jag hamna på en sida som är speciellt gjord för gamlingar i stället. RFSL Senior. Först kan jag inte låta bli att tänka att det är lite äckligt. Gamla rynkiga personer som f­ ortfarande vill ha förhållanden och sex. Vad är det för fel på dem? Ja, så där sitter jag och tänker när jag hittar Agnes. Agnes är ­åttiofyra år. Jag visste inte ens att åttiofyraåringar hade datorer och internet. Särskilt inte tanter. Okej, jag är fördomsfull, men seriöst? Agnes är i alla fall åttiofyra och har dator och internet och är ­medlem i RFSL Senior och skriver på deras forum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är coolt. På sin användarbild är hon jätte­r ynkig och har tant- grått, tantlockigt hår, säkert permanentat. Ganska ­fånigt, ändå tycker jag om henne lite extra bara för de där lockarna. Hon har skrivit ett långt inlägg där hon ­presenterar sig själv: Bästa seniorer! När jag var ung var man inte homofil, det passade sig inte. Ja, ni är nog många här som upplevt den tiden. Själv låtsades jag att jag var ”normal”. Jag gick på danser och dansade med män fast jag i bästa fall var likgiltig för dem 5 och deras uppvaktning. Jag såg nog bra ut, och hade en hel del beundrare. Jag försökte verkligen bli förälskad i dem, åh, vad jag försökte, men det ­ville aldrig fungera. Med Maj fungerade det däremot, alldeles för väl. ­Herregud, som jag älskade Maj. Men det fanns inget liv för henne och mig. Det var inte möjligt, trots att hon också älskade mig. I stället gifte jag mig med Valter. Man kan nog säga att jag älskade Valter, på mitt sätt. Jag kände en stor ömhet för honom och vi hade alltid ­respekt för varandra, men jag var aldrig förälskad i honom. Vi var gifta i 53 år. Jämfört med många andra äktenskap kan man nog till och med säga att vårt var lyckligt. Men nu är Valter död, och tiderna är annorlunda än de var när vi gifte oss. Våra två barn är vuxna sedan länge, och jag vet att de inte kommer att tycka illa vara. Kanske kommer de till en början att vara ovilliga att acceptera att deras gamla mamma gått och blivit lesbisk, men jag vet att de stöttar mig i slut­änden. De är egna, starka individer, det har jag hjälpt dem att bli. Jag har trots allt gjort mycket rätt här i livet, och mina barn kan jag inte ångra, även om de på sätt och vis är resultatet av en lögn. Maj lever inte heller längre, och även om hon gjort det hade det kanske varit för sent för oss två. Jag är en helt annan i dag än då jag var sexton år och först började älska Maj, till och med en annan än jag var när hon dog. Också Maj hann bli en annan under de år då vi följdes åt, på större eller mindre ­avstånd. För tolv år sedan gick hon alltså bort, i bröstcancer. Det känns ironiskt att de vackra brösten till slut skulle ta livet av henne. De fortsatte alltid att vara vackra, men de var till sist fulla av tumörer. Också Maj gifte sig med en man, Artur. Annat var inte att tänka på. Vi ­skaffade oss var sitt separat liv som kretsade kring våra män. Det var ju så på den tiden, att livet kretsade kring mannen i familjen, hans arbete, hans ­släktingar och hans vänner. Ändå fanns också ett annat liv, som löpte parallellt med vår tillvaro som hemmafruar åt våra äkta män. Det var mitt och Majs liv. Vi följdes åt genom åren. Vi bodde relativt nära varandra, och våra ­familjer umgicks, våra barn växte upp som kamrater till varandra, även om det ibland kunde gå månader mellan det att vi sågs. Då blev jag rastlös och otrevlig, och min familj fick utstå åtskilliga hårda ord som de aldrig förstod ursprunget till. Jag tror att det var likadant för Maj, men vi talade sällan om det. Det var som om vi hoppades att otroheten och lögnerna skulle bli mindre förfärliga om vi teg om det. Det gjorde att vi sällan kostade på oss att säga att vi ­älskade ­varandra. Vi kostade inte ens på oss att ses så ofta som vi hade kunnat. ­Särskilt sedan jag fick körkort och egen bil, redan på femtiotalet, kunde vi egentligen ha setts varenda dag om vi hade vågat. Till och med när vi väl sågs var det inte ofta vi älskade eller ens kysstes och höll om varandra, och när vi gjorde det skämdes vi efteråt, för att vi ­bedragit våra män, för att vi gett efter för våra ”onormala lustar”. Trots att vi njöt av ­varandras sällskap, varandras kroppar och kärlek, lyssnade vi ändå på den ­tidens propaganda, som talade om för oss att vi led av en sorts ­sjukdom i 6 ­själen. Inte för att det på något vis kändes som en sjukdom, men vad annat kunde vi tro än att experterna talade sant? Så här i efterhand har jag svårt att förstå det. Varför lät vi oss själva gå miste om vår kärlek? Den enda ursäkten är väl rädslan. Vi var rädda för omvärldens fördömande, och det är ingen liten fruktan, det vet alla som genomlevt den. På den tiden valde de flesta att göra som vi, dölja sin kärlek och längtan och leva låtsasliv i stället. Ändå har jag svårt att förlåta mig själv. Jag vet att jag aldrig slutade älska Maj. Jag märker att jag skriver ”kärlek” och ”älska” ofta. Ni får ursäkta mig, men jag har aldrig förut fått använda de orden i deras rätta bemärkelse. När det gäller detta finns det något mer jag vill berätta. Det här är inte bara ­berättelsen om Maj. Hon är borta, medan jag lever, och jag har funnit en kvinna som jag älskar igen, och som älskar mig tillbaka. Jag har funnit Ester. Vi går hand i hand genom Stockholm. Till en början vågade jag det inte, jag var alltför fast i den gamla skammen. Så småningom lät jag henne hålla min hand ute på gatan, trots att jag först ville rodna varje gång någon såg oss, men jag märkte snart att vi inte mötte annat än leenden och välvillighet, och numera gör jag det med högburet huvud. Det är mig till sådan glädje. /Agnes Posted by Agnes När jag har läst färdigt gråter jag. Det är löjligt. Jag är inte ens säker på vad jag gråter för. Jag känner inte den där Agnes. Eller Maj. Eller Ester. De är nästan hundra år gamla. Seriöst, det är sjukt gammalt, och vi kan knappast ha någonting gemensamt. Men ändå. Jag tänker på att Agnes en gång har varit sexton år och jättekär, och hur sorgligt det är att de inte kunde få varandra. Och jag blir arg också. Det är så fel. Mina bekymmer är helt löjliga i jämförelse. Jag kommer aldrig att behöva gifta mig med en man och låtsas att jag är kär i ­honom och ha sex med honom och låtsas att jag gillar det och samtidigt sitta och längta efter Sigrid, som också har gift sig med en man och kanske försvunnit till någon annan stad. Jag gråter för alla åren som Agnes längtade efter Maj och bara fick ha henne på avstånd. Jag gråter för att Maj så småningom dog, Maj med de vackra brösten fulla av cancer. Jag gråter för att jag tycker synd om Valter som var gift hela sitt liv med en kvinna som bara låtsades. Jag gråter för att jag har lurat Hannes. Jag gråter för att det är så fint att Agnes har Ester nu. Det rinner snor ur näsan och jag känner mig som en idiot. Ändå kan jag inte sluta. Det känns plötsligt bråttom. Ett helt liv kan försvinna bort innan man märker att man har missat chansen. När Sigrid kommer tittar hon så konstigt på mig. Kanske det syns att jag har gråtit, men jag har knappt ens tid att tycka att det är pinsamt. I stället frågar jag, nästan så fort hon har kommit innanför dörren: ”Vill du teckna? Tillsammans?” Sofia Nordin (f. 1974) Det händer nu, 2010 Illustrationer: Michel Ducourneau (f. 1977) 7 PROFESSORN: Därför blir vi skräckslagna Att vara rädd för att tala inför andra kan en gång i tiden ha varit en bra och viktig egenskap. Men i dagens informationssamhälle ställer det mest till problem. Att tala inför en grupp är den vanligaste rädslan som g­ enom att observera andras, till exempel föräldrars, människor upplever, enligt psykologiprofessor Tomas vilket även kan kallas ”det sociala arvet”. Furmark. Han har länge forskat om och undersökt Så vad är det som händer när man drabbas av tal- människor som lider av social fobi och rädsla för skräck? att tala inför andra. När han och hans kollegor på – Man får ett kroppsligt påslag från det autonoma ­Uppsala universitet gjorde en enkätstudie med 2000 nervsystemet, den delen av nervsystemet som n ­ ormalt slumpvis utvalda svenskar tyckte en av fyra att det var inte kan påverkas med viljans hjälp, säger Tomas ”rejält obehagligt” att tala inför andra. ­Furmark. Det finns olika förklaringar till att vi lider av Reaktionen är densamma som när vi utsätts för en talängslan beroende på från vilket håll man ser det. omedelbar fara och snabbt ska mobilisera ­k roppens Det finns exempelvis evolutionära förklaringar om resurser för att antingen fly eller stanna kvar och slåss. att vi är rädda för olika saker, som exempelvis ormar, Pulsen ökar. Musklerna blir spända. Blodet ­strömmar eftersom vi historiskt har haft nytta av den rädslan. Ur till de stora muskelgrupperna. ­Insöndringen av stress- ett sådant perspektiv kan det ha varit så att ­rädslan för hormoner som adrenalin, noradrenalin och kortisol att träda fram och ta plats i gruppen kan ha m ­ inskat ökar. Man svettas. Kroppen reagerar som om man risken för att bli utstött. hamnat i en potentiellt farlig situation. Det är en – Att bli utstött hotade individens överlevnad. kvarleva från urtiden och knappast en reaktion som Primater organiserar sitt sociala liv i ­ ­ h ierarkier. g ynnar den moderna människan, menar Tomas ­ Rädsla för att prata i grupp kanske gör att man ­ ­Furmark. ­undviker ­dominanskonflikter. I apflockar finns det En mer användbar reaktion för den som ska hålla en ­dominant hanne. Det bygger på att de andra runt ett anförande hade varit om hjärnan och det logiska, omkring ska vara undergivna. strategiska tänkandet, hade fått en skjuts. I stället blir det tvärt om. Man blir mindre klartänkt och glömmer Forskningen har också visat att man kan ärva vad man skulle säga. skräcken att tala inför en grupp. Risken att man ska DNA. Foto: Dynamic Graphics/Thinkstock. ha talångest ökar om man har föräldrar eller andra Det är viktigt att bli medveten om de här släktingar med samma problem. ­mekanismerna och att träna sig på att övervinna räds- – Man har jämfört enäggs- och lan, m ­ enar Tomas Furmark. Annars kan det hindra t våäggstvillingar. Då har man sett att ­ en från att leva det liv man vill leva. om man har en enäggstvilling med social – Det kan få väldigt negativa konsekvenser. fobi är sannolikheten större att man själv ­Informationssamhället ställer större krav på att vi ska har det. För att göra en uppskattning ­kunna framträda om man jämför med det gamla bonde­ kan man säga att minst en tredjedel av samhället. ­problemet kan tillskrivas gener. Han tror att det moderna samhället har medfört Det finns också något som kallas att de sociala fobierna till viss del har ökat, just för ­modellinlärning inom psykologin. Det att det ställs större krav på att vi ska framträda och betyder att man kan ärva ett beteende presentera idéer och tankar. 8 Mikrofon. Foto: Brian Jackson/Thinkstock. – Hur det nu är med den ­saken så leder det i alla fall till större handikapp i dag än för, säg, f­ emtio år sedan. Det kan handla om att man inte vågar prata på ett veckomöte, e­ller om att man inte söker en utbildning ­ eller ett jobb eftersom man då ­ måste hålla ­anföranden. Det finns ­personer som tackar nej till en middags­ bjudning eller sociala samman­ komster av rädsla för att de kanske måste säga något. – Hur snabbt den klingar av kan variera, men ­fysiologiskt funkar det så. Det gäller alltså bara att Det bästa som man kan göra för att bryta ­skräcken är hålla ut tills det händer. att exponera sig för det obehagliga upprepade gånger. När man har gjort det en gång gäller det att Varje gång trappar man upp svårighetsgraden något, ­upprepa situationen. Man kan till och med behöva säger Tomas Furmark. schemalägga övningarna. – Man försöker träna sig i små steg. Om man är ­– Man har kanske inte alltid tillgång till en fullsatt rädd för att prata inför en grupp kanske man kan aula. Men principen är att man så ofta det går ska ­börja prata hemma framför spegeln. Sedan kanske utsätta sig för problematiska situationer. Då går det hålla anförandet för en anhörig för att därefter prata lättare och lättare att hantera. inför sina närmaste vänner. Man går små trappsteg Det finns ”Våga tala”-kurser över hela landet. mot den mest problematiska situationen. Vid social fobi brukar behandling med kbt, ­kognitiv Samtidigt ska man jobba med tankar och före­ ­beteendeterapi, hålla på 10–15 veckor. Det finns ­också ställningar kring obehaget. Vad är det man är så rädd självhjälpsbehandlingar i böcker och på i­nternet. Det för? Vad tror man ska kunna hända? kan fungera för den som inte har så uttalade problem, – Det finns en massa irrationella tankar, som menar Furmark. till exempel att man ska svimma, vilket extremt få Den som lider av talångest kan också be en läkare ­personer gör. Man kanske visualiserar sig själv och skriva ut blodtryckstabletter, så kallade betablockerare, tror att man ser patetisk ut, att man framstår som som tillfälligt kan dämpa en kroppslig reaktion. Det är ­inkompetent. ingen långsiktig lösning, men kan vara en första hjälp. Det är tankar som ska utmanas. ”Hur många ­gånger har det hänt att jag verkligen har svimmat?” peter letmark I själva verket är det osannolikt att man gör det Dagens Nyheter 4.5.2012 ­eftersom blodtrycket stiger av oron och spänningen. Rädslan grundar sig också på att man tror att skräcken bara ska bli värre och värre. I själva verket är det bara i början av anförandet man får en ångest- topp. Sedan klingar ångesten av, helt enkelt för att kroppen inte orkar behålla stressen. 9 ta t Ci ”Mod ryter inte alltid. Ibland är mod en liten tyst röst i slutet av dagen som säger ’Jag ska försöka igen i morgon.’” Mary Anne Radmacher (f. 1957) ”Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.” Tove Jansson (1914–2001) ”Jag lärde mig att mod inte var frånvaro av rädsla, utan triumfen över den. Den som är modig är inte den som inte är rädd, utan den som övervinner rädslan.” Nelson Mandela (1918–2013) 10 det låter så gammaldags och högtidligt på något sätt. Mod och feghet. Det låter som förr i tiden, det låter som sagor, som äventyr, som filmer. Men mod finns, och feghet. I verkligheten, varje dag, finns Mod möjligheten till mod eller feghet. Okej. Så här var det. Det var en grå och fuktig hösteftermiddag, en sån där dag då ­vinden blåser rakt genom alla dina kläder och kittlar dina rev- ben med iskalla fingrar, en sån dag då du längtar till varma l­änder med fina stränder, eller efter att ligga i ett badkar fyllt med hett vatten tills alla fingertopparna är skrynkliga som russin, eller till glad inomhusgemenskap med goda vänner och bra musik och ­rykande tekoppar. En sån där dag då du längtar bort eller hem, men ­åtminstone någon annanstans. Det var på gågatan, jag hade stannat utanför ett skyltfönster, jag stod och glodde på nåt tekniskt, började försöka skapa ett ­behov hos mig själv, försökte tänka ”en sån skulle kunna vara kul att ha”. Jag minns inte längre vad det var jag försökte inbilla mig att jag kunde behöva. Det var i alla fall precis då jag hörde hans röst. – Jag vill inte höra sånt snack, fattar du? Han stod ganska nära mig, halvt vänd ifrån mig. Svart skinn- jacka, svart långt hår i hästsvans, mobiltelefonen tryckt mot örat. – Du gör som jag sagt, fattar du! En riktig macho var han, en som byggt sig stor och stark med träning och förbjudna piller. Han såg ut som en gladiator. – Maria, lilla Maria, du fattar visst inte! Hans röst var fylld av återhållen ilska, vi stod ensamma utanför tv- och databutiken och han verkade inte bry sig om att jag ­hörde, han hade nog inte sett mig ens. Och om han gjort det, varför s­ kulle en sån som han bry sig om en sån som jag? – Okej. Lyssna nu. Jag kommer nu. Jag ska lära dej fatta. Jag ska lära dej så att du aldrig glömmer det igen. Okej. Jag kommer nu. Fattar du? Jag är på väg. Han började gå medan han avslutade samtalet, med långa ­bestämda steg marscherade han iväg, jag hörde hans sista ord ­innan han tryckte ner mobilen i jackfickan. Jag stod kvar och såg efter honom. Han var på väg hem till en som hette Maria. Han skulle lära henne något. Hur skulle han lära henne det som han tyckte att hon borde lära sig? Skulle han bjuda på kaffe och kakor, skulle han sitta vid köksbordet och diskutera och resonera med Maria? Nej, hans hotfulla röst hade berättat om en annan och ondare pedagogik. Bilder av våld och kvinno­misshandel for genom min skalle medan jag såg hans breda ­g ungande rygg i vimlet längre ner på gågatan. Jag bestämde mig för att följa efter honom. 11 Jag bara gjorde det, utan att tänka. Jag såg honom svänga in på en tvärgata och skyndade mig fram för att inte förlora honom ur sikte. Jodå, där gick han, ilsket energiskt travade han framåt i mot- vinden, huvudet lite nedböjt, axlarna uppskjutna. Jag fick nästan småspringa där jag följde honom på andra sidan gatan. I över tjugo minuter skuggade jag honom, bort från centrum, över en stor trafikled, genom en gångtunnel, fram till ett bostads- område, över ett torg, förbi en skola, längs en gångväg, genom en lekplats, fram till ett gult fyravåningshus på andra sidan en stor parkeringsplats. Jag tänkte bara en enda tanke under de där tjugo minuterna: Han får inte upptäcka mig och om han skulle upptäcka mig måste jag springa för livet, annars kommer han att slå ihjäl mig. Men när jag nu såg honom gå in i uppgång 5b i huset ­därframme nådde tre snabba tankar fram till min hjärna. Min första tanke: Vad håller jag på med, varför har jag följt efter den där gangstern som om jag vore en detektiv i nån tv-film? Min andra tanke: Kanske har jag tagit fel, kanske drog jag helt fel slutsatser av det där telefonsamtalet jag hörde, kanske är han på väg hem till sin söta mörkögda dotter Maria för att hjälpa henne med läxan, kanske ska han hälsa på sin gamla mormor Maria för att … för att lära henne … nånting. Kanske har jag hittat på en fara som inte finns. Min tredje tanke: Vad ska jag göra, om det nu är så att han ­hotade sin flickvän eller nån annan tjej, nån tjej han är hallick åt eller håller inspärrad som sexslav kanske, hur förhindrar jag då att han misshandlar henne? Hade jag haft en mobil hade jag kunnat ringa polisen. Men det hade jag inte. Och vad skulle jag säga till polisen förresten? Polisen skulle väl tro att jag var en galning. Eller nån liten dum pojke som lekte äventyr. Jag ryckte på axlarna och skakade av mig mina tre tankar. Jag hade inget val. Med snabba steg gick jag över parkeringsplatsen fram mot port 5b. Råglasrutan bredvid ytterdörren var söndersparkad och lappad med brun pakettejp, ovanför stod det sprejat med stora röda ­bokstäver A C A B. Dörrlåset var trasigt, dörren stod på glänt och jag ­öppnade den försiktigt. Bra miljö för en thriller eller ­polis­film, synd bara att jag inte är Bruce Willis, tänkte jag medan jag s­ tuderade namntavlan där på väggen. Fyra våningar, tolv namn, men inget enda M som i Maria. Det var alldeles tyst i trappuppgången och det luktade starkt av mat, det var någon krydda jag kände igen som fick mig att tänka på sommarfestivaler. Tyst och tomt. Ett grått dunkel, en röd ljusknapp blinkade trött. Underligt nog var jag inte rädd. Jag borde ju varit det; ett litet lamm 12 på väg att hälsa på hos Stora Stygga Vargen. Men vad skulle jag göra? Jag tvekade, och plötsligt insåg jag hur dum jag varit. Som i eldskrift stod det skrivet framför mig. jag är en idiot. Vad trodde jag att jag kunde göra? Jag visste inte vilken lägenhet han gått in i, jag visste inte ens om hon som hette Maria bodde här. Och även om jag visste, vad skulle jag gjort? Idiot. Jag var en idiot och nu var den lilla leken slut, okej, sorry Maria, jag ville verkligen hjälpa dig men jag glömde bort att jag är en idiot. Okej. Jag suckade och vände mig mot porten. Dags att gå hem nu, dags att vakna ur drömmarnas värld, dags att växa upp. Jag hade redan skjutit upp ytterdörren, jag var redan halvvägs ute när jag hörde skriket. Jag stelnade och vände mig om. Ett skrik av smärta eller skräck dämpat av en vägg och en dörr, men jag ­förstod att det kom från en av lägenheterna på första våningen, från lägenheten till vänster. Jag stod bara några meter från dörren, på namnskylten läste jag A Svensson. När jag hörde höga röster och ännu ett skrik tvekade jag inte, jag tog några snabba steg fram till dörren och tryckte på ringklockan. En lång och ilsken signal som tvärt bröt av ljuden där inifrån. Det blev tyst. Dödstyst. Hela uppgången fylldes av änglar. Jag hade tagit tre steg tillbaka, jag stod på helspänn och väntade, ­beredd att rusa ut om Svensson-dörren öppnades. Men underligt nog var jag fortfarande mer arg än rädd. (­ Ilska 50 poäng, rädsla 2 poäng.) Och underligt nog blev jag irriterad, varför hände inget? Jag gick tillbaka och ställde mig framför ­dörren. (Överlevnadsinstinkt 0 poäng.) Jag tryckte in ringknappen och signalen skar som en vass kniv genom tystnaden där inne. Men inga andra ljud hördes, inga röster, inga steg. Jag öppnade brevlådan och skrek: – Jag har ringt polisen! jag har ringt polisen! Sedan sprang jag. Ut genom porten, över parkeringen, först när jag kommit fram till lekplatsen stannade jag bakom ett boll- plank, jag flåsade, mitt hjärta pumpade, nu kom rädslan, mina ben ­började skaka och darra, jag flämtade och kippade efter luft, all kraft rann ur mig och jag sjönk ner på marken med ryggen mot planket. Men jag måste förstås vända mig om och kika bort mot port 5b, och efter bara några sekunder kom han ut. Gorillan. Han stannade utanför porten, såg sig snabbt omkring, vände sedan och småsprang iväg, bort från mig. Han hade trott på det där om polisen. Jag kände mig varken glad eller stolt, bara helt utmattad, alla mina muskler var paralyserade, som en manet uppspolad på ­stranden blev jag sittande. Jag vet inte hur länge. Några ungar kom och glodde på mig, en liten kille skrattade och pekade på mig och sa något jag inte förstod. Det var som i en dröm. Det var nästan mörkt när jag reste mig. Jag skakade och h ­ uttrade 13 av en kyla som kom både inifrån och utifrån. Jag tog mig hem. Jag ringde polisen. Jag berättade allt som hänt. Men jag sa aldrig mitt namn. Och två dagar senare läste jag i tidningen att … Du har redan förstått att jag ljuger, eller hur? Det första var sant. Det hände i verkligheten. Jag såg den där killen, jag hörde det där mobiltelefonsamtalet. Han gick iväg. Allt det är sant. Resten är lögn och fantasi. Sanningen är: Han gick iväg och jag blev stående. Jag tänkte: Stackars Maria. Men vad kan jag göra? Ingenting. Och varför skulle jag lägga mig i? Och förresten finns det ingen i hela världen som vet att jag råkade höra det där ­samtalet, det var bara en slump att jag stod där, det finns ingen i hela världen som förväntar sig att jag ska göra någonting. Och man läser ju tidningarna, man hör på radio och ser på tv, man vet hur det går för såna som vill leka hjälte, de drabbas av misshandel och skador för livet och förnedring. Eller av döden. Och den där killen var naturligtvis expert på någon kampsport och dessutom tog han så klart nån sorts droger som gjorde honom rå och våldsam och som hade dövat hans förmåga till medkänsla och dessutom var han förstås beväpnad. Nej, ingen i hela världen kunde begära något av mig. Jag gjorde som du hade gjort: Ingenting. Jag vände mig bort och försökte glömma, försökte låtsas. Jag är varken Paolo Roberto eller Jesus eller Superman eller Pippi ­Långstrump. Vad kunde jag göra? Förlåt mig, Maria. Jag kunde ingenting göra. Jag hoppas det gick bra, jag hoppas att ingenting allvarligt hände. Att ingenting hände som gjorde ont. Förlåt mig. Feghet finns. Man kan hånflina åt fegheten men den finns. Per Nilsson (f. 1954) Färdlektyr, 2003 14 Friskt vågat, hälften vunnet Spårvagn, Göteborg Kille ~20: Ska vi ta tåget ner till Borås och gå på djurparken? Tjej ~20: Ursäkta? Kille: Ja, de har ju direkttåg till Borås numera. Rakt till djurparken. Man kan åka över dagen bara. Tjej: Men jag känner ju inte dig! Kille: Tänkte man kunde fråga ändå … Tjuvlyssnat, 2007 15 Spårvagn. Foto: Jdnyim/Getty Images. Rosor. Foto: Terriana/Thinkstock. Sophie Scholl 1921–43: Studenten som utmanade Hitler Den 22 februari 1943 avrättades den 21-åriga t­ idigare. Den lilla ­gruppen kallades Die Weisse Rose – Vita studenten Sophie Scholl i München. Det var ­ ­rosen. ­Genom brev från sin pojkvän, som tjänst­gjorde ­straffet för att hon tillsammans med sin bror Hans i den tyska armén på östfronten, hade Sophie fått höra delat ut flygblad som uppmanade ­t yskarna att om n ­ azisternas systematiska utrotning av judar. Strax göra motstånd mot kriget och Hitlers ­nazistiska efteråt spred sig också ryktet­om att Stalingrad fallit regim. och hundra­tusentals tyska soldater stupat eller tagits D tillfånga. en 18 februari 1943 lämnade Sophie och Då beslöt Sophie och hennes vänner att något hennes bror Hans familjens bostad tidigt måste göras. De började med att utforma flygblad på morgonen med en väska full av anti­ som informerade om nazisternas illdåd och neder­laget nazistiska flygblad. Syskonen var på väg att utföra sin på östfronten. De första bladen trycktes i ganska små sjätte aktion mot Nazityskland. Sophie såg sig ­nervöst upplagor men under hösten 1942 spred man ­tusentals över axeln. Hon ville inte bli stoppad av någon från blad som uppmanade den tyska befolkningen­att göra Gestapo, den hemliga p ­ olisen, som kunde be att få motstånd mot kriget och nazismen. Bladen ­placerades se vad de hade i väskan. Där låg nytryckta blad som i telefonkiosker, på parkerade bilar och offentliga ­beskrev den tyska arméns ­katastrofala nederlag vid ­platser. Man skickade också flygblad per post till olika Stalingrad. I texten konstaterades också att kriget personer som medlemmarna i Vita rosen trodde ­skulle ­redan var förlorat och att alla tyskar nu borde kräva vilja göra motstånd. fred och en ny regering i landet. Men spridningen av gruppens sjätte omgång flyg- Syskonens plan var att sprida ut bladen på blad på universitetet blev ett ödesdigert misslyckande. Ludwig­-Maximilian-universitetet i München innan Efter att ha samlat in pappersarken kontaktade vakt- ­studenterna anlände. Snabbt in. Snabbt ut. I de folk- mästaren säkerhetspolisen Gestapo. tomma lokalerna placerade de ljudlöst ut flygbladen. Pappers­högar lades i trapporna, på fönsterbrädorna Var nazist i tonåren och ­ utanför föreläsningssalarnas dörrar. De sista De som kände Sophie Scholl som tonåring hade ­bladen lät Sophie singla ner från andra våningen till knappast kunnat förutse vad som skulle hända. ­ entréhallens marmorgolv. ­Visserligen hade hennes far, Robert Scholl, som var borgmästare i en tysk småstad, ofta kritiserat ­Hitler Spred protestblad och nazist­ partiet. Men på den tiden lyckades han Nu hoppades hon och hennes bror att ­protesterna inte påverka sina barn. Istället gick den trettonåriga mot kriget och Hitler snabbt skulle s­ pridas ­vidare. ­Sophie med i flick­avdelningen av Hitlerjugend, Bund Men deras aktion hade inte passerat obemärkt. Ett Deutscher Mädel, och blev senare gruppledare inom vittne ­larmade vaktmästaren som ­skyndade den nazistiska ungdomsrörelsen. Så sent som 1937 sig att samla in pappers­arken med det ­konfirmerades hon iklädd sin bruna nazistuniform. ­omstörtande ­budskapet. Föräldrarna försökte dämpa barnens entusiasm för Upprorsrörelsen mot Hitler Hitler. Fadern plockade vid flera tillfällen ner ­Führerns startades i München, den stad där porträtt från väggen i barnens rum men varje gång nazistpartiet grundats drygt 20 år sattes det upp igen. Syskonen Scholl jublade när Hitler 16 Papper. Foto: Nomadsoul1/Thinkstock. kom till makten 1933. Sex år senare, när hans arméer Sophie Scholl. Foto: szb9ddab/TT. invaderade Polen, började Sophie och Hans inse att de tagit gruvligt miste. Sophie Scholl kom till München i början av 1942 för att läsa biologi och filosofi. Hennes två år äldre bror Hans studerade redan vid universitetet och i ­sällskap med honom och hans vänner mognade snart ett mot- stånd mot nazismen fram. Inspirerad av ­filosofiska verk hon läst under studierna, började Sophie inse att hennes hemland var på väg åt fel håll och att någon borde våga säga det klart och tydligt. Från filosofi till politik I juni gick hon med i studentgruppen Vita rosen som från början mest ägnade sig åt utflykter i naturen och samtal om konst, filosofi och teologi. Efter hand blev politiska frågor allt viktigare i gruppen. /…/ Gruppen spred flygblad som uppmanade till pas- sivt motstånd och civil olydnad. Men deras budskap ansågs farligt eftersom det underminerade tyskarnas hon ordet ”Frihet”. Samma ord som upprepades på stridsmoral. de tusentals flygblad som Vita rosen tryckt och delat I det sista flygbladet som Sophie Scholl delade ut ut sedan sommaren 1942. uppmanades alla tyskar att kapitulera, vilket tusen- Sophie Scholls sista ord tals tyska soldater på östfronten nyligen gjort. De Sophies cellkamrat skrev ner hennes sista ord: ”Hur ­första meningarna löd: ”Vårt land är skakat av de kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska överleva tyska ­soldaternas undergång vid Stalingrad. Kriget om ingen är beredd att ge sitt liv för den. Tänk att jag är ­förlorat!” Vita rosen förmedlade uppgifter som måste lämna världen en så fin och solig dag, men hur få ­vågade prata högt om och som den nazistiska många unga människor tvingas inte dö på slagfältet i säkerhets­apparaten gjorde allt för att förtiga. dessa tider. Vad spelar min död för roll om tusentals Halshöggs för förräderi människor väcks till insikt och handling?” Efter aktionen på universitetet greps syskonen Scholl En tysk jurist smugglade ut det flygblad från ­Sophie och deras gode vän Christoph Probst av Gestapo. Scholls sista aktion som använts som bevis­material Sophie tvingades genomlida ett fem timmar långt ­ under rättegången. Via Skandinavien nådde ­flyg­bladet förhör. Hon nekade först till det hon anklagades för Storbritannien. Där trycktes det i m ­ iljonupplaga och men när hon insåg att Gestapo samlat övertygande spreds från allierade flygplan över ­Tyskland med bevis mot henne, hennes bror och flera andra grupp­ ­rubriken ”Münchenstudenternas manifest”. medlemmar erkände hon vad hon gjort. Hans och Sophie Scholl ligger begravda på kyrko- Samma dag ställdes de gripna inför rätta, anklagade gården Perlacher Friedhof, inte långt från fängelset för högförräderi. I den nazistiska folkdomstolen var där de avrättades. de chanslösa och dömdes snabbt till döden. sören aagaard Den 22 februari avrättades Sophie och de båda Allt om historia 2013:3 andra i en giljotin i Stadelheim-fängelset. På baksidan av det papper där hennes dödsdom formulerats skrev 17 18 Skidåkning. Foto: Comstock Images/Thinkstock. Litteraturförteckning Bildförteckning Aagaard, Sören, 2013: Sophie Scholl 1921–43: Bentley, Mike/Thinkstock. (Pergament, s. 10) Studenten som utmanade Hitler. Allt om historia 2013:3. Comstock Images/Thinkstock. (Skidåkning) De Agostini Picture Library/Bridgeman Images. (Rytande Ekström, Margareta, 1990: Instruktion för skalbaggar. lejon) Skärmar. Stockholm: Bonnier. Diktens titel är omarbetad i samråd med författaren. Ducourneau, Michel. Illustrationer till romanutdraget Det © Margareta Ekström/ALIS. händer nu. Friskt vågat, hälften vunnet, 2007: I: Tjuvlyssnat. Dynamic Graphics/Thinkstock. (DNA) Red.: Damon Rasti & Gloria Hedman. Stockholm: Ekman, Ellen. Kom igen då ... Känguru. Jackson, Brian/Thinkstock. (Mikrofon) Letmark, Peter, 2012: Därför blir vi skräckslagna. Dagens Nyheter 4.5.2012. Jdnyim/Getty Images. (Spårvagn) Nilsson, Per, 2003: Mod. I: Färdlektyr. Stockholm: Mikhaylov, Ivan/Thinkstock. (Skalbagge) Svenska lokaltrafikföreningen. Novellen är omarbetad i samråd med författaren. Miller, Diane/Getty Images. (Moln, s. 2–3) © Per Nilsson/ALIS. Nomadsoul1/Thinkstock. (Papper) Nordin, Sofia, 2010: Det händer nu. Stockholm: Rabén & Sjögren. © Sofia Nordin/ALIS. Rob Yale/EyeEm/Getty Images. (Byggnader, s. 11–14) Szb9ddab/TT. (Sophie Scholl) Terriana/Thinkstock. (Rosor, s. 16–17) 19 Ellen Ekman (f. 1986) ck. Institutionen för nordiska språk Gruppen för nationella prov i svenska och svenska som andraspråk © Skolverket