Detta texthäfte är en del av det nationella provet i svenska och svenska som andraspråk i åk 9. Prov som återanvänds av Skolverket omfattas av sekretess enligt 17 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Detta prov återanvänds av Skolverket t.o.m. 2022-06-30. Ämnesprov, läsår 2015/2016 Svenska och svenska som andraspråk, årskurs 9 MOD Texter 2 Innehåll Texter (spår på cd) Sida Instruktion för skalbaggar 3 av Margareta Ekström (spår 2) Det händer nu 4 av Sofia Nordin (spår 3) Därför blir vi skräckslagna 8 av Peter Letmark (spår 4) Citat 10 (spår 5) Mod 11 av Per Nilsson (spår 6) Friskt vågat, hälften vunnet 15 (spår 7) Texter (spår på cd) Sida Sophie Scholl 1921–1943: Studenten som 16 utmanade Hitler av Sören Aagaard (spår 8) Litteraturförteckning och bildförteckning 19 Framsidesbild: Rytande lejon. Illustration: De Agostini Picture Library/Bridgeman Images. Moln. Foto: Diane Miller/Getty Images. 3 Instruktion för skalbaggar För att man skall kunna flyga måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas För att man skall kunna flyga måste man högst upp på strået också om det böjer sig och svindeln kommer För att man skall kunna flyga måste modet vara något större än rädslan och en gynnsam vind råda Margareta Ekström (f. 1930) Skärmar , 1990 Skalbagge. Foto: Ivan Mikhaylov/Thinkstock. 4 VI HAR BILDLEKTION . Sigrid lutar sig fram och tittar på min teckning. Det är en övning i perspektiv, och motivet är vår grekiska balkong. Sigrid med en bok i knät, bakom henne vita fyrkantiga hus och en bit längre bort havet. På ett hustak sitter en svart katt. Jag får en impuls att lägga handen över bilden, men låter bli. Den här teckningen är bra, inte okoncentrerat halvdålig, och det kan knappast räknas som avslöjande att Sigrid är med på den. Klart att mitt huvud är fullt av Kretatankar nu när vi nyss har varit där. Kanske hon kan tycka att det är underligt hur mycket jag har ansträngt mig med alla de små fräknarna i hennes ansikte, hur huden nästan lyser fram ur papperet. Men hon kan också tänka att jag helt enkelt är väldigt noggrann. Jag vet inte säkert vilket jag hoppas att hon tänker. Även om det känns som om jag skulle dö om hon visste, vill jag ju på något konstigt sätt ändå att hon ska veta. Det är ett sånt slöseri att det bara ska få finnas inuti mig. Instängt, inlåst, hemligt. Det är inte rättvist. – – – När jag kommer hem den eftermiddagen tar jag fram mina tecknings block och går igenom dem. Igen. Jag vill så gärna släppa in Sigrid. Hon är viktig, och bilderna är viktiga. Det borde vara självklart att låta dem mötas. Jag ler åt teckningarna av krinolinprinsessor som kysser varandra och trevar under varandras kjolar. De är bra. Det är synd att gömma dem. Sen tar jag fram blocket jag hade med mig på Kreta. Där finns inga farliga pinsamheter. Ändå är det något med Kretabilderna som nästan är ännu mer avslöjande än händer som trevar under kjolar. Jag upp- täcker det plötsligt. Hur väl det syns att den som hållit i pennan tycker väldigt mycket om den som hon tecknar av. Det är som ett inbyggt ljus i dem, ett livsfarligt och brännande och fantastiskt ljus. Det är som om det slår mig där och då: Jag är kär i en tjej. Jag menar verkligen . På riktigt. Jag har cirka en miljon bilder på en tjej som jag är kär i. Hur kunde jag få för mig någonting så idiotiskt som att flörta med hennes bror i stället? Trodde jag verkligen att det skulle hjälpa? Så jävla korkat. Och stackars Hannes. Det är klart att jag visste. Jag har ju vetat det länge, men det är ändå något i den där stunden. De där bilderna. Något som inte går att ta tillbaka. Som om jag har bestämt mig för att göra något livsändrande och händer nu 5 galet. Som om jag ska resa till andra sidan jordklotet och aldrig komma tillbaka. Ingenting har ju ändrat sig, jag är inte kärare än nyss, jag är likadan som innan jag tecknade de där bilderna, som innan jag satte mig med blocken. Ändå vet jag. Det händer nu. Det är dags att sluta tänka att det kanske ska gå över. Jag börjar med att googla på ”lesbisk”. Googla är svaret på livets alla gåtor. Inte som att jag inte har letat på nätet förut, men nu ska jag göra det ordentligt. Jag ska hitta någonting vettigt, någonting som jag kan känna igen mig i. Folk brukar ju säga att det är så himla skönt att känna igen sig. Jag surfar runt på olika sidor som handlar om att vara lesbisk. Det känns otroligt konstigt. Till och med själva ordet. Lesbisk. Vad är det, någon sorts lung- sjukdom? På Wikipedia finns det ingen artikel om det. Man kommer direkt till den som heter Homosexualitet. Överst är det en bild på två killar som hånglar. Sen är det en bild på två tjejer som går bredvid varandra och ser glada ut och vinkar mot kameran. En av dem ser förresten ut som en kille. Sen är det två bilder till med killar som hånglar. Tjejerna får inte ens kyssas, de får bara gå bredvid varandra. Och vinka. Nåja, de ser i alla fall glada ut. Skitwikipedia. – – – Så småningom råkar jag hamna på en sida som är speciellt gjord för gamlingar i stället. RFSL Senior. Först kan jag inte låta bli att tänka att det är lite äckligt. Gamla rynkiga personer som fortfarande vill ha förhållanden och sex. Vad är det för fel på dem? Ja, så där sitter jag och tänker när jag hittar Agnes. Agnes är åttiofyra år. Jag visste inte ens att åttiofyraåringar hade datorer och internet. Särskilt inte tanter. Okej, jag är fördomsfull, men seriöst? Agnes är i alla fall åttiofyra och har dator och internet och är medlem i RFSL Senior och skriver på deras forum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är coolt. På sin användarbild är hon jätterynkig och har tant- grått, tantlockigt hår, säkert permanentat. Ganska fånigt, ändå tycker jag om henne lite extra bara för de där lockarna. Hon har skrivit ett långt inlägg där hon presenterar sig själv: Bästa seniorer! När jag var ung var man inte homofil, det passade sig inte. Ja, ni är nog många här som upplevt den tiden. Själv låtsades jag att jag var ”normal”. Jag gick på danser och dansade med män fast jag i bästa fall var likgiltig för dem 6 och deras uppvaktning. Jag såg nog bra ut, och hade en hel del beundrare. Jag försökte verkligen bli förälskad i dem, åh, vad jag försökte, men det ville aldrig fungera. Med Maj fungerade det däremot, alldeles för väl. Herregud, som jag älskade Maj. Men det fanns inget liv för henne och mig. Det var inte möjligt, trots att hon också älskade mig. I stället gifte jag mig med Valter. Man kan nog säga att jag älskade Valter, på mitt sätt. Jag kände en stor ömhet för honom och vi hade alltid respekt för varandra, men jag var aldrig förälskad i honom. Vi var gifta i 53 år. Jämfört med många andra äktenskap kan man nog till och med säga att vårt var lyckligt. Men nu är Valter död, och tiderna är annorlunda än de var när vi gifte oss. Våra två barn är vuxna sedan länge, och jag vet att de inte kommer att tycka illa vara. Kanske kommer de till en början att vara ovilliga att acceptera att deras gamla mamma gått och blivit lesbisk, men jag vet att de stöttar mig i slutänden. De är egna, starka individer, det har jag hjälpt dem att bli. Jag har trots allt gjort mycket rätt här i livet, och mina barn kan jag inte ångra, även om de på sätt och vis är resultatet av en lögn. Maj lever inte heller längre, och även om hon gjort det hade det kanske varit för sent för oss två. Jag är en helt annan i dag än då jag var sexton år och först började älska Maj, till och med en annan än jag var när hon dog. Också Maj hann bli en annan under de år då vi följdes åt, på större eller mindre avstånd. För tolv år sedan gick hon alltså bort, i bröstcancer. Det känns ironiskt att de vackra brösten till slut skulle ta livet av henne. De fortsatte alltid att vara vackra, men de var till sist fulla av tumörer. Också Maj gifte sig med en man, Artur. Annat var inte att tänka på. Vi skaffade oss var sitt separat liv som kretsade kring våra män. Det var ju så på den tiden, att livet kretsade kring mannen i familjen, hans arbete, hans släktingar och hans vänner. Ändå fanns också ett annat liv, som löpte parallellt med vår tillvaro som hemmafruar åt våra äkta män. Det var mitt och Majs liv. Vi följdes åt genom åren. Vi bodde relativt nära varandra, och våra familjer umgicks, våra barn växte upp som kamrater till varandra, även om det ibland kunde gå månader mellan det att vi sågs. Då blev jag rastlös och otrevlig, och min familj fick utstå åtskilliga hårda ord som de aldrig förstod ursprunget till. Jag tror att det var likadant för Maj, men vi talade sällan om det. Det var som om vi hoppades att otroheten och lögnerna skulle bli mindre förfärliga om vi teg om det. Det gjorde att vi sällan kostade på oss att säga att vi älskade varandra. Vi kostade inte ens på oss att ses så ofta som vi hade kunnat. Särskilt sedan jag fick körkort och egen bil, redan på femtiotalet, kunde vi egentligen ha setts varenda dag om vi hade vågat. Till och med när vi väl sågs var det inte ofta vi älskade eller ens kysstes och höll om varandra, och när vi gjorde det skämdes vi efteråt, för att vi bedragit våra män, för att vi gett efter för våra ”onormala lustar”. Trots att vi njöt av varandras sällskap, varandras kroppar och kärlek, lyssnade vi ändå på den tidens propaganda, som talade om för oss att vi led av en sorts sjukdom i 7 själen. Inte för att det på något vis kändes som en sjukdom, men vad annat kunde vi tro än att experterna talade sant? Så här i efterhand har jag svårt att förstå det. Varför lät vi oss själva gå miste om vår kärlek? Den enda ursäkten är väl rädslan. Vi var rädda för omvärldens fördömande, och det är ingen liten fruktan, det vet alla som genomlevt den. På den tiden valde de flesta att göra som vi, dölja sin kärlek och längtan och leva låtsasliv i stället. Ändå har jag svårt att förlåta mig själv. Jag vet att jag aldrig slutade älska Maj. Jag märker att jag skriver ”kärlek” och ”älska” ofta. Ni får ursäkta mig, men jag har aldrig förut fått använda de orden i deras rätta bemärkelse. När det gäller detta finns det något mer jag vill berätta. Det här är inte bara berättelsen om Maj. Hon är borta, medan jag lever, och jag har funnit en kvinna som jag älskar igen, och som älskar mig tillbaka. Jag har funnit Ester. Vi går hand i hand genom Stockholm. Till en början vågade jag det inte, jag var alltför fast i den gamla skammen. Så småningom lät jag henne hålla min hand ute på gatan, trots att jag först ville rodna varje gång någon såg oss, men jag märkte snart att vi inte mötte annat än leenden och välvillighet, och numera gör jag det med högburet huvud. Det är mig till sådan glädje. /Agnes Posted by Agnes När jag har läst färdigt gråter jag. Det är löjligt. Jag är inte ens säker på vad jag gråter för. Jag känner inte den där Agnes. Eller Maj. Eller Ester. De är nästan hundra år gamla. Seriöst, det är sjukt gammalt, och vi kan knappast ha någonting gemensamt. Men ändå. Jag tänker på att Agnes en gång har varit sexton år och jättekär, och hur sorgligt det är att de inte kunde få varandra. Och jag blir arg också. Det är så fel. Mina bekymmer är helt löjliga i jämförelse. Jag kommer aldrig att behöva gifta mig med en man och låtsas att jag är kär i honom och ha sex med honom och låtsas att jag gillar det och samtidigt sitta och längta efter Sigrid, som också har gift sig med en man och kanske försvunnit till någon annan stad. Jag gråter för alla åren som Agnes längtade efter Maj och bara fick ha henne på avstånd. Jag gråter för att Maj så småningom dog, Maj med de vackra brösten fulla av cancer. Jag gråter för att jag tycker synd om Valter som var gift hela sitt liv med en kvinna som bara låtsades. Jag gråter för att jag har lurat Hannes. Jag gråter för att det är så fint att Agnes har Ester nu. Det rinner snor ur näsan och jag känner mig som en idiot. Ändå kan jag inte sluta. Det känns plötsligt bråttom. Ett helt liv kan försvinna bort innan man märker att man har missat chansen. När Sigrid kommer tittar hon så konstigt på mig. Kanske det syns att jag har gråtit, men jag har knappt ens tid att tycka att det är pinsamt. I stället frågar jag, nästan så fort hon har kommit innanför dörren: ”Vill du teckna? Tillsammans?” Sofia Nordin (f. 1974) Det händer nu , 2010 Illustrationer: Michel Ducourneau (f. 1977) 8 Att tala inför en grupp är den vanligaste rädslan som människor upplever, enligt psykologiprofessor Tomas Furmark. Han har länge forskat om och undersökt människor som lider av social fobi och rädsla för att tala inför andra. När han och hans kollegor på Uppsala universitet gjorde en enkätstudie med 2000 slumpvis utvalda svenskar tyckte en av fyra att det var ”rejält obehagligt” att tala inför andra. Det finns olika förklaringar till att vi lider av talängslan beroende på från vilket håll man ser det. Det finns exempelvis evolutionära förklaringar om att vi är rädda för olika saker, som exempelvis ormar, eftersom vi historiskt har haft nytta av den rädslan. Ur ett sådant perspektiv kan det ha varit så att rädslan för att träda fram och ta plats i gruppen kan ha minskat risken för att bli utstött. – Att bli utstött hotade individens överlevnad. Primater organiserar sitt sociala liv i hierarkier. Rädsla för att prata i grupp kanske gör att man undviker dominanskonflikter. I apflockar finns det en dominant hanne. Det bygger på att de andra runt omkring ska vara undergivna. Forskningen har också visat att man kan ärva skräcken att tala inför en grupp. Risken att man ska ha talångest ökar om man har föräldrar eller andra släktingar med samma problem. – Man har jämfört enäggs- och tvåäggstvillingar. Då har man sett att om man har en enäggstvilling med social fobi är sannolikheten större att man själv har det. För att göra en uppskattning kan man säga att minst en tredjedel av problemet kan tillskrivas gener. Det finns också något som kallas modellinlärning inom psykologin. Det betyder att man kan ärva ett beteende genom att observera andras, till exempel föräldrars, vilket även kan kallas ”det sociala arvet”. Så vad är det som händer när man drabbas av tal- skräck? – Man får ett kroppsligt påslag från det autonoma nervsystemet, den delen av nervsystemet som normalt inte kan påverkas med viljans hjälp, säger Tomas Furmark. Reaktionen är densamma som när vi utsätts för en omedelbar fara och snabbt ska mobilisera kroppens resurser för att antingen fly eller stanna kvar och slåss. Pulsen ökar. Musklerna blir spända. Blodet strömmar till de stora muskelgrupperna. Insöndringen av stress- hormoner som adrenalin, noradrenalin och kortisol ökar. Man svettas. Kroppen reagerar som om man hamnat i en potentiellt farlig situation. Det är en kvarleva från urtiden och knappast en reaktion som gynnar den moderna människan, menar Tomas Furmark. En mer användbar reaktion för den som ska hålla ett anförande hade varit om hjärnan och det logiska, strategiska tänkandet, hade fått en skjuts. I stället blir det tvärt om. Man blir mindre klartänkt och glömmer vad man skulle säga. Det är viktigt att bli medveten om de här mekanismerna och att träna sig på att övervinna räds- lan, menar Tomas Furmark. Annars kan det hindra en från att leva det liv man vill leva. – Det kan få väldigt negativa konsekvenser. Informationssamhället ställer större krav på att vi ska kunna framträda om man jämför med det gamla bonde- samhället. Han tror att det moderna samhället har medfört att de sociala fobierna till viss del har ökat, just för att det ställs större krav på att vi ska framträda och presentera idéer och tankar. Därför blir vi skräckslagna Att vara rädd för att tala inför andra kan en gång i tiden ha varit en bra och viktig egenskap. Men i dagens informationssamhälle ställer det mest till problem. DNA. Foto: Dynamic Graphics/Thinkstock. PROFESSORN: 9 – Hur det nu är med den saken så leder det i alla fall till större handikapp i dag än för, säg, femtio år sedan. Det kan handla om att man inte vågar prata på ett veckomöte, eller om att man inte söker en utbildning eller ett jobb eftersom man då måste hålla anföranden. Det finns personer som tackar nej till en middagsbjudning eller sociala sammankomster av rädsla för att de kanske måste säga något. Det bästa som man kan göra för att bryta skräcken är att exponera sig för det obehagliga upprepade gånger. Varje gång trappar man upp svårighetsgraden något, säger Tomas Furmark. – Man försöker träna sig i små steg. Om man är rädd för att prata inför en grupp kanske man kan börja prata hemma framför spegeln. Sedan kanske hålla anförandet för en anhörig för att därefter prata inför sina närmaste vänner. Man går små trappsteg mot den mest problematiska situationen. Samtidigt ska man jobba med tankar och före- ställningar kring obehaget. Vad är det man är så rädd för? Vad tror man ska kunna hända? – Det finns en massa irrationella tankar, som till exempel att man ska svimma, vilket extremt få personer gör. Man kanske visualiserar sig själv och tror att man ser patetisk ut, att man framstår som inkompetent. Det är tankar som ska utmanas. ”Hur många gånger har det hänt att jag verkligen har svimmat?” I själva verket är det osannolikt att man gör det eftersom blodtrycket stiger av oron och spänningen. Rädslan grundar sig också på att man tror att skräcken bara ska bli värre och värre. I själva verket är det bara i början av anförandet man får en ångest- topp. Sedan klingar ångesten av, helt enkelt för att kroppen inte orkar behålla stressen. – Hur snabbt den klingar av kan variera, men fysiologiskt funkar det så. Det gäller alltså bara att hålla ut tills det händer. När man har gjort det en gång gäller det att upprepa situationen. Man kan till och med behöva schemalägga övningarna. – Man har kanske inte alltid tillgång till en fullsatt aula. Men principen är att man så ofta det går ska utsätta sig för problematiska situationer. Då går det lättare och lättare att hantera. Det finns ”Våga tala” kurser över hela landet. Vid social fobi brukar behandling med kbt, kognitiv beteendeterapi, hålla på 10–15 veckor. Det finns också självhjälpsbehandlingar i böcker och på internet. Det kan fungera för den som inte har så uttalade problem, menar Furmark. Den som lider av talångest kan också be en läkare skriva ut blodtryckstabletter, så kallade betablockerare, som tillfälligt kan dämpa en kroppslig reaktion. Det är ingen långsiktig lösning, men kan vara en första hjälp. PETER LETmARK Dagens Nyheter 4.5.2012 Mikrofon. Foto: Brian Jackson/Thinkstock. ”Mod ryter inte alltid. Ibland är mod en liten tyst röst i slutet av dagen som säger ’Jag ska försöka igen i morgon.’” Mary Anne Radmacher (f. 1957) ”Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.” Tove Jansson (1914–2001) ”Jag lärde mig att mod inte var frånvaro av rädsla, utan triumfen över den. Den som är modig är inte den som inte är rädd, utan den som övervinner rädslan.” Nelson Mandela (1918–2013) 10 Citat Mod DET LåTER Så gammaldags och högtidligt på något sätt. Mod och feghet. Det låter som förr i tiden, det låter som sagor, som äventyr, som filmer. Men mod finns, och feghet. I verkligheten, varje dag, finns möjligheten till mod eller feghet. Okej. Så här var det. Det var en grå och fuktig hösteftermiddag, en sån där dag då vinden blåser rakt genom alla dina kläder och kittlar dina rev- ben med iskalla fingrar, en sån dag då du längtar till varma länder med fina stränder, eller efter att ligga i ett badkar fyllt med hett vatten tills alla fingertopparna är skrynkliga som russin, eller till glad inomhusgemenskap med goda vänner och bra musik och rykande tekoppar. En sån där dag då du längtar bort eller hem, men åtminstone någon annanstans. Det var på gågatan, jag hade stannat utanför ett skyltfönster, jag stod och glodde på nåt tekniskt, började försöka skapa ett behov hos mig själv, försökte tänka ”en sån skulle kunna vara kul att ha”. Jag minns inte längre vad det var jag försökte inbilla mig att jag kunde behöva. Det var i alla fall precis då jag hörde hans röst. – Jag vill inte höra sånt snack, fattar du? Han stod ganska nära mig, halvt vänd ifrån mig. Svart skinn- jacka, svart långt hår i hästsvans, mobiltelefonen tryckt mot örat. – Du gör som jag sagt, fattar du! En riktig macho var han, en som byggt sig stor och stark med träning och förbjudna piller. Han såg ut som en gladiator. – Maria, lilla Maria, du fattar visst inte! Hans röst var fylld av återhållen ilska, vi stod ensamma utanför tv- och databutiken och han verkade inte bry sig om att jag hörde, han hade nog inte sett mig ens. Och om han gjort det, varför skulle en sån som han bry sig om en sån som jag? – Okej. Lyssna nu. Jag kommer nu. Jag ska lära dej fatta. Jag ska lära dej så att du aldrig glömmer det igen. Okej. Jag kommer nu. Fattar du? Jag är på väg. Han började gå medan han avslutade samtalet, med långa bestämda steg marscherade han iväg, jag hörde hans sista ord innan han tryckte ner mobilen i jackfickan. Jag stod kvar och såg efter honom. Han var på väg hem till en som hette Maria. Han skulle lära henne något. Hur skulle han lära henne det som han tyckte att hon borde lära sig? Skulle han bjuda på kaffe och kakor, skulle han sitta vid köksbordet och diskutera och resonera med Maria? Nej, hans hotfulla röst hade berättat om en annan och ondare pedagogik. Bilder av våld och kvinnomisshandel for genom min skalle medan jag såg hans breda gungande rygg i vimlet längre ner på gågatan. Jag bestämde mig för att följa efter honom. 11 Jag bara gjorde det, utan att tänka. Jag såg honom svänga in på en tvärgata och skyndade mig fram för att inte förlora honom ur sikte. Jodå, där gick han, ilsket energiskt travade han framåt i mot- vinden, huvudet lite nedböjt, axlarna uppskjutna. Jag fick nästan småspringa där jag följde honom på andra sidan gatan. I över tjugo minuter skuggade jag honom, bort från centrum, över en stor trafikled, genom en gångtunnel, fram till ett bostads - område, över ett torg, förbi en skola, längs en gångväg, genom en lekplats, fram till ett gult fyravåningshus på andra sidan en stor parkeringsplats. Jag tänkte bara en enda tanke under de där tjugo minuterna: Han får inte upptäcka mig och om han skulle upptäcka mig måste jag springa för livet, annars kommer han att slå ihjäl mig. Men när jag nu såg honom gå in i uppgång 5b i huset därframme nådde tre snabba tankar fram till min hjärna. Min första tanke: Vad håller jag på med, varför har jag följt efter den där gangstern som om jag vore en detektiv i nån tv film? Min andra tanke: Kanske har jag tagit fel, kanske drog jag helt fel slutsatser av det där telefonsamtalet jag hörde, kanske är han på väg hem till sin söta mörkögda dotter Maria för att hjälpa henne med läxan, kanske ska han hälsa på sin gamla mormor Maria för att ... för att lära henne ... nånting. Kanske har jag hittat på en fara som inte finns. Min tredje tanke: Vad ska jag göra, om det nu är så att han hotade sin flickvän eller nån annan tjej, nån tjej han är hallick åt eller håller inspärrad som sexslav kanske, hur förhindrar jag då att han misshandlar henne? Hade jag haft en mobil hade jag kunnat ringa polisen. Men det hade jag inte. Och vad skulle jag säga till polisen förresten? Polisen skulle väl tro att jag var en galning. Eller nån liten dum pojke som lekte äventyr. Jag ryckte på axlarna och skakade av mig mina tre tankar. Jag hade inget val. Med snabba steg gick jag över parkeringsplatsen fram mot port 5b. Råglasrutan bredvid ytterdörren var söndersparkad och lappad med brun pakettejp, ovanför stod det sprejat med stora röda bokstäver A C A B. Dörrlåset var trasigt, dörren stod på glänt och jag öppnade den försiktigt. Bra miljö för en thriller eller polisfilm, synd bara att jag inte är Bruce Willis, tänkte jag medan jag studerade namntavlan där på väggen. Fyra våningar, tolv namn, men inget enda M som i Maria. Det var alldeles tyst i trappuppgången och det luktade starkt av mat, det var någon krydda jag kände igen som fick mig att tänka på sommarfestivaler. Tyst och tomt. Ett grått dunkel, en röd ljusknapp blinkade trött. Underligt nog var jag inte rädd. Jag borde ju varit det; ett litet lamm 12 på väg att hälsa på hos Stora Stygga Vargen. Men vad skulle jag göra? Jag tvekade, och plötsligt insåg jag hur dum jag varit. Som i eldskrift stod det skrivet framför mig. jAg äR EN IDIOT . Vad trodde jag att jag kunde göra? Jag visste inte vilken lägenhet han gått in i, jag visste inte ens om hon som hette Maria bodde här. Och även om jag visste, vad skulle jag gjort? Idiot. Jag var en idiot och nu var den lilla leken slut, okej, sorry Maria, jag ville verkligen hjälpa dig men jag glömde bort att jag är en idiot. Okej. Jag suckade och vände mig mot porten. Dags att gå hem nu, dags att vakna ur drömmarnas värld, dags att växa upp. Jag hade redan skjutit upp ytterdörren, jag var redan halvvägs ute när jag hörde skriket. Jag stelnade och vände mig om. Ett skrik av smärta eller skräck dämpat av en vägg och en dörr, men jag förstod att det kom från en av lägenheterna på första våningen, från lägenheten till vänster. Jag stod bara några meter från dörren, på namnskylten läste jag A Svensson. När jag hörde höga röster och ännu ett skrik tvekade jag inte, jag tog några snabba steg fram till dörren och tryckte på ringklockan. En lång och ilsken signal som tvärt bröt av ljuden där inifrån. Det blev tyst. Dödstyst. Hela uppgången fylldes av änglar. Jag hade tagit tre steg tillbaka, jag stod på helspänn och väntade, beredd att rusa ut om Svensson-dörren öppnades. Men underligt nog var jag fortfarande mer arg än rädd. (Ilska 50 poäng, rädsla 2 poäng.) Och underligt nog blev jag irriterad, varför hände inget? Jag gick tillbaka och ställde mig framför dörren. (Överlevnadsinstinkt 0 poäng.) Jag tryckte in ringknappen och signalen skar som en vass kniv genom tystnaden där inne. Men inga andra ljud hördes, inga röster, inga steg. Jag öppnade brevlådan och skrek: – Jag har ringt polisen! jAg HAR RINgT POLISEN ! Sedan sprang jag. Ut genom porten, över parkeringen, först när jag kommit fram till lekplatsen stannade jag bakom ett boll- plank, jag flåsade, mitt hjärta pumpade, nu kom rädslan, mina ben började skaka och darra, jag flämtade och kippade efter luft, all kraft rann ur mig och jag sjönk ner på marken med ryggen mot planket. Men jag måste förstås vända mig om och kika bort mot port 5b, och efter bara några sekunder kom han ut. Gorillan. Han stannade utanför porten, såg sig snabbt omkring, vände sedan och småsprang iväg, bort från mig. Han hade trott på det där om polisen. Jag kände mig varken glad eller stolt, bara helt utmattad, alla mina muskler var paralyserade, som en manet uppspolad på stranden blev jag sittande. Jag vet inte hur länge. Några ungar kom och glodde på mig, en liten kille skrattade och pekade på mig och sa något jag inte förstod. Det var som i en dröm. Det var nästan mörkt när jag reste mig. Jag skakade och huttrade 13 av en kyla som kom både inifrån och utifrån. Jag tog mig hem. Jag ringde polisen. Jag berättade allt som hänt. Men jag sa aldrig mitt namn. Och två dagar senare läste jag i tidningen att ... Du har redan förstått att jag ljuger, eller hur? Det första var sant. Det hände i verkligheten. Jag såg den där killen, jag hörde det där mobiltelefonsamtalet. Han gick iväg. Allt det är sant. Resten är lögn och fantasi. Sanningen är: Han gick iväg och jag blev stående. Jag tänkte: Stackars Maria. Men vad kan jag göra? Ingenting. Och varför skulle jag lägga mig i? Och förresten finns det ingen i hela världen som vet att jag råkade höra det där samtalet, det var bara en slump att jag stod där, det finns ingen i hela världen som förväntar sig att jag ska göra någonting. Och man läser ju tidningarna, man hör på radio och ser på tv, man vet hur det går för såna som vill leka hjälte, de drabbas av misshandel och skador för livet och förnedring. Eller av döden. Och den där killen var naturligtvis expert på någon kampsport och dessutom tog han så klart nån sorts droger som gjorde honom rå och våldsam och som hade dövat hans förmåga till medkänsla och dessutom var han förstås beväpnad. Nej, ingen i hela världen kunde begära något av mig. Jag gjorde som du hade gjort: Ingenting. Jag vände mig bort och försökte glömma, försökte låtsas. Jag är varken Paolo Roberto eller Jesus eller Superman eller Pippi Långstrump. Vad kunde jag göra? Förlåt mig, Maria. Jag kunde ingenting göra. Jag hoppas det gick bra, jag hoppas att ingenting allvarligt hände. Att ingenting hände som gjorde ont. Förlåt mig. Feghet finns. Man kan hånflina åt fegheten men den finns. Per Nilsson (f. 1954) Färdlektyr , 2003 14 Friskt vågat, hälften vunnet Spårvagn, Göteborg Kille ~20: Ska vi ta tåget ner till Borås och gå på djurparken? Tjej ~20: Ursäkta? Kille: Ja, de har ju direkttåg till Borås numera. Rakt till djurparken. Man kan åka över dagen bara. Tjej: Men jag känner ju inte dig! Kille: Tänkte man kunde fråga ändå ... Tjuvlyssnat , 2007 Spårvagn. Foto: Jdnyim/Getty Images. 15 16 Den 22 februari 1943 avrättades den 21-åriga studenten Sophie Scholl i München. Det var straffet för att hon tillsammans med sin bror Hans delat ut flygblad som uppmanade tyskarna att göra motstånd mot kriget och Hitlers nazistiska regim D en 18 februari 1943 lämnade Sophie och hennes bror Hans familjens bostad tidigt på morgonen med en väska full av anti- nazistiska flygblad. Syskonen var på väg att utföra sin sjätte aktion mot Nazityskland. Sophie såg sig nervöst över axeln. Hon ville inte bli stoppad av någon från Gestapo, den hemliga polisen, som kunde be att få se vad de hade i väskan. Där låg nytryckta blad som beskrev den tyska arméns katastrofala nederlag vid Stalingrad. I texten konstaterades också att kriget redan var förlorat och att alla tyskar nu borde kräva fred och en ny regering i landet. Syskonens plan var att sprida ut bladen på LudwigMaximilian universitetet i München innan studenterna anlände. Snabbt in. Snabbt ut. I de folk- tomma lokalerna placerade de ljudlöst ut flygbladen. Pappershögar lades i trapporna, på fönsterbrädorna och utanför föreläsningssalarnas dörrar. De sista bladen lät Sophie singla ner från andra våningen till entréhallens marmorgolv. Spred protestblad Nu hoppades hon och hennes bror att protesterna mot kriget och Hitler snabbt skulle spridas vidare. Men deras aktion hade inte passerat obemärkt. Ett vittne larmade vaktmästaren som skyndade sig att samla in pappersarken med det omstörtande budskapet. Upprorsrörelsen mot Hitler startades i München, den stad där nazistpartiet grundats drygt 20 år tidigare. Den lilla gruppen kallades Die Weisse Rose – Vita rosen. Genom brev från sin pojkvän, som tjänstgjorde i den tyska armén på östfronten, hade Sophie fått höra om nazisternas systematiska utrotning av judar. Strax efteråt spred sig också ryktet om att Stalingrad fallit och hundratusentals tyska soldater stupat eller tagits tillfånga. Då beslöt Sophie och hennes vänner att något måste göras. De började med att utforma flygblad som informerade om nazisternas illdåd och nederlaget på östfronten. De första bladen trycktes i ganska små upplagor men under hösten 1942 spred man tusentals blad som uppmanade den tyska befolkningen att göra motstånd mot kriget och nazismen. Bladen placerades i telefonkiosker, på parkerade bilar och offentliga platser. Man skickade också flygblad per post till olika personer som medlemmarna i Vita rosen trodde skulle vilja göra motstånd. Men spridningen av gruppens sjätte omgång flyg - blad på universitetet blev ett ödesdigert misslyckande. Efter att ha samlat in pappersarken kontaktade vakt- mästaren säkerhetspolisen Gestapo. Var nazist i tonåren De som kände Sophie Scholl som tonåring hade knappast kunnat förutse vad som skulle hända. Visserligen hade hennes far, Robert Scholl, som var borgmästare i en tysk småstad, ofta kritiserat Hitler och nazistpartiet. Men på den tiden lyckades han inte påverka sina barn. Istället gick den trettonåriga Sophie med i flickavdelningen av Hitlerjugend, Bund Deutscher Mädel, och blev senare gruppledare inom den nazistiska ungdomsrörelsen. Så sent som 1937 konfirmerades hon iklädd sin bruna nazistuniform. Föräldrarna försökte dämpa barnens entusiasm för Hitler. Fadern plockade vid flera tillfällen ner Führerns porträtt från väggen i barnens rum men varje gång sattes det upp igen. Syskonen Scholl jublade när Hitler Sophie Scholl 1921–43: Studenten som utmanade Hitler Papper. Foto: Nomadsoul1/Thinkstock. Rosor. Foto: Terriana/Thinkstock. 17 kom till makten 1933. Sex år senare, när hans arméer invaderade Polen, började Sophie och Hans inse att de tagit gruvligt miste. Sophie Scholl kom till München i början av 1942 för att läsa biologi och filosofi. Hennes två år äldre bror Hans studerade redan vid universitetet och i sällskap med honom och hans vänner mognade snart ett mot- stånd mot nazismen fram. Inspirerad av filosofiska verk hon läst under studierna, började Sophie inse att hennes hemland var på väg åt fel håll och att någon borde våga säga det klart och tydligt. Från filosofi till politik I juni gick hon med i studentgruppen Vita rosen som från början mest ägnade sig åt utflykter i naturen och samtal om konst, filosofi och teologi. Efter hand blev politiska frågor allt viktigare i gruppen. /.../ Gruppen spred flygblad som uppmanade till pas - sivt motstånd och civil olydnad. Men deras budskap ansågs farligt eftersom det underminerade tyskarnas stridsmoral. I det sista flygbladet som Sophie Scholl delade ut uppmanades alla tyskar att kapitulera, vilket tusen- tals tyska soldater på östfronten nyligen gjort. De första meningarna löd: ”Vårt land är skakat av de tyska soldaternas undergång vid Stalingrad. Kriget är förlorat!” Vita rosen förmedlade uppgifter som få vågade prata högt om och som den nazistiska säkerhetsapparaten gjorde allt för att förtiga. Halshöggs för förräderi Efter aktionen på universitetet greps syskonen Scholl och deras gode vän Christoph Probst av Gestapo. Sophie tvingades genomlida ett fem timmar långt förhör. Hon nekade först till det hon anklagades för men när hon insåg att Gestapo samlat övertygande bevis mot henne, hennes bror och flera andra grupp medlemmar erkände hon vad hon gjort. Samma dag ställdes de gripna inför rätta, anklagade för högförräderi. I den nazistiska folkdomstolen var de chanslösa och dömdes snabbt till döden. Den 22 februari avrättades Sophie och de båda andra i en giljotin i Stadelheim-fängelset. På baksidan av det papper där hennes dödsdom formulerats skrev hon ordet ”Frihet”. Samma ord som upprepades på de tusentals flygblad som Vita rosen tryckt och delat ut sedan sommaren 1942. Sophie Scholls sista ord Sophies cellkamrat skrev ner hennes sista ord: ”Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska överleva om ingen är beredd att ge sitt liv för den. Tänk att jag måste lämna världen en så fin och solig dag, men hur många unga människor tvingas inte dö på slagfältet i dessa tider. Vad spelar min död för roll om tusentals människor väcks till insikt och handling?” En tysk jurist smugglade ut det flygblad från Sophie Scholls sista aktion som använts som bevismaterial under rättegången. Via Skandinavien nådde flygbladet Storbritannien. Där trycktes det i miljonupplaga och spreds från allierade flygplan över Tyskland med rubriken ”Münchenstudenternas manifest”. Hans och Sophie Scholl ligger begravda på kyrko- gården Perlacher Friedhof, inte långt från fängelset där de avrättades. SöREN AAgAARD Allt om historia 2013:3 Sophie Scholl. Foto: szb9ddab/TT. 18 Skidåkning. Foto: Comstock Images/Thinkstock. 19 Bildförteckning Aagaard, Sören, 2013: Sophie Scholl 1921–43: Studenten som utmanade Hitler. Allt om historia 2013:3. Ekström, Margareta, 1990: Instruktion för skalbaggar. Skärmar . Stockholm: Bonnier. Diktens titel är omarbetad i samråd med författaren. © Margareta Ekström/ALIS. Friskt vågat, hälften vunnet, 2007: I: Tjuvlyssnat Red.: Damon Rasti & Gloria Hedman. Stockholm: Känguru. Letmark, Peter, 2012: Därför blir vi skräckslagna. Dagens Nyheter 4.5.2012. Nilsson, Per, 2003: Mod. I: Färdlektyr . Stockholm: Svenska lokaltrafikföreningen. Novellen är omarbetad i samråd med författaren. © Per Nilsson/ALIS. Nordin, Sofia, 2010: Det händer nu . Stockholm: Rabén & Sjögren. © Sofia Nordin/ALIS. Bentley, Mike/Thinkstock. (Pergament, s. 10) Comstock Images/Thinkstock. (Skidåkning) De Agostini Picture Library/Bridgeman Images. (Rytande lejon) Ducourneau, Michel. Illustrationer till romanutdraget Det händer nu Dynamic Graphics/Thinkstock. (DNA) Ekman, Ellen. Kom igen då ... Jackson, Brian/Thinkstock. (Mikrofon) Jdnyim/Getty Images. (Spårvagn) Mikhaylov, Ivan/Thinkstock. (Skalbagge) Miller, Diane/Getty Images. (Moln, s. 2–3) Nomadsoul1/Thinkstock. (Papper) Rob Yale/EyeEm/Getty Images. (Byggnader, s. 11 –14) Szb9ddab/TT. (Sophie Scholl) Terriana/Thinkstock. (Rosor, s. 16–17) Litteraturförteckning Ellen Ekman (f. 1986) Institutionen för nordiska språk Gruppen för nationella prov i svenska och svenska som andraspråk © Skolverket