AIK städade av Östersund med 3–0. Då visade veteranerna klassen i Gnaget. Sportbladets Per Bohman analyserade matchen. Så ställde AIK upp: (3-5-2) Kristoffer Nordfeldt – Robin Tihi, Alexander Milosevic, Jetmir Haliti – Rui Modesto, Vincent Thill, Bilal Hussein, Jimmy Durmaz, Erick Otieno – Viktor Fischer, John Guidetti Kommentar: Sannolikt avfärdade Andreas Brännström möjligheten att starta Viktor Fischer bakom två anfallare som för offensivt balanserat. Så vem av Omar Faraj och John Guidetti skulle petas? Här fick nog AIK:s tränare brottas med en del inre demoner innan han tog sitt beslut. I en ren "rättviseaspekt" var Faraj given. Under försäsongen har kämpen erbjudit precis det man kan vänta sig, samtidigt som Guidetti i för långa perioder agerat osynlige mannen bredvid sin tio år yngre anfallskamrat. Ändå blev det alltså Faraj som bänkades mot Östersund. Ur en kortsiktig synvinkel möjligen ett orättvist beslut, men långsiktigt helt rimligt. Såväl internpolitiskt som sportsligt. En markering mot Guidetti i det här läget hade bara skadat Brännström – och hela AIK. ”Brännan” hade nämligen inget alternativ: han måste få i gång veteranen. Spelet/Matchen: Andreas Brännström har tidigare talat om att han inte är så förtjust i det "falska" bollinnehavet. Alltså när lag sjunker långt ner på egen planhalva med många spelare. Därifrån bygger de rätt ohotat sina uppspelsmönster i en halv evighet. Då riskerar överdrivet possession bli till en kontraproduktiv trygghet, en slags snuttefilt. Därför var det rätt kul att se AIK mot Östersund. Första tanken med bollen var (nästan) hela tiden framåt. Ett vertikalt kortpassningsspel med snabba och ofta vägvinnande anfall. AIK såg helt enkelt... fotbollssugna ut. Framför speluppbyggaren Jimmy Durmaz fanns det rörelse och pigga ben som veteranen kunde hitta in på. Längre upp fanns Bilal Hussein och Vincent Thill redo att kombinera med anfallsparet på få, men skarpa, tillslag. Det har hela tiden funnits en risk för utebliven dynamik när två spelmässiga tvillingar och centertanks som Faraj och Guidetti bildat anfallspar. När en av de två, i det här fallet Faraj, byts ut mot dansken så förvandlas AIK:s anfallsspel från förutsägbart till fantasifullt. Fischer visade precis som mot VSK att han är en briljant spelare på den här nivån. Man ska nog inte underskatta Viktor Fischers och John Guidettis uppenbara bromance. AIK- profilerna har uppenbarligen hittat varandra både på och utanför planen. Det finns en ömsesidig respekt och välvilja. Att de inte konkurrerar om stjärnstatusen utan snarare verkar måna om att stötta varandra är en mycket positiv signal för årets upplaga av Gnaget. Det är tydligt att Köpenhamnskillen förstår hur han ska tas med Guidetti. Kloka människor är ofta prestigelösa, vilket Fischer visat prov på sedan han skrev på för AIK. Mot ÖFK höll sig Guidetti (ett mål) hela tiden nära Fischer (två mål) i jakt på skarvar, överhopp och kombinationer. Samspelet var inte perfekt, men mycket lovande. AIK var totalt sett inte dunderdominanta men tillräckligt bra för att komma hem med en mycket bekväm 3-0-seger från Jämtland. Utropstecknet: Min linje kring Jimmy Durmaz har hela tiden varit följande. Nämligen att 33-åringen kommer vara en bra och stabil allsvensk spelare men inte en av seriens, säg, 20-30 bästa namn. Därför har jag inte haft lika höga förväntningar på honom som en del andra. Men i dag förtjänar han varmt beröm. För det här var ett rejält steg framåt för Durmaz. Han gjorde sin klart bästa match i nya klubben och jag var imponerad av hans varierade passningsspel. När AIK hade bollen låg han djupt och drog i trådarna. Han visade den där attraktiva förmågan i att kunna värdera situationer rätt. Durmaz förstod när han skulle ta risker och när han behövde lugna ner. Gång på gång hittade han kamraterna med rätt avancerade instick mellan ÖFK:s lagdelar. Dessutom tog Bilal Hussein ett rätt stort ansvar i det defensiva positionsspelet. Durmaz, som saknar fysiska förutsättningar för att vinna mycket boll, fick ett bra centralt understöd av sin kollega. I försvarsspelet hjälptes de åt och veteranen slapp springa runt i en utsatt roll som ensam "sexa". Kommer Durmaz klara av den här utmanande rollen även mot ett allsvensk topplag? Det får vi se, men dagens insats var ett positivt formbesked. Frågetecknet: Det var glädjande för alla att se Alexander Milosevic starta för AIK i en tävlingsmatch igen. Den förtjusningen förbyttes dock till kväljande oroskänslor när ÖFK:s Kristian Novak råkade skalla in i mittbacken i samband med en fast situation. AIK:s lagkapten har lidit av sviterna efter sommarens svåra hjärnskakning. Med ytterst försiktiga myrsteg har han kunnat ta sig tillbaka till matchspel igen. Det är ofrånkomligt, och nödvändigt, att Milosevic utsätts för tuffa situationer i samband med nickdueller. Och jäkligt obehagligt, eftersom det givetvis finns betydande risker för bakslag. Milosevic blev liggandes efter smällen mot Östersund och byttes ut. Det såg ut som en ren försiktighetsåtgärd och inget tydde på att han var illa däran. Ändå sprider sig förstås viss oro när mittbacken tvingas avbryta. Det är helt naturligt. Vi vet ju att 31-åringen måste vara skadefri om AIK ska räknas som en trovärdig guldkandidat.