Upplysningar om några värmländska konsonantuttal Elias Storm ⓒ BONSSS 2023 2 Inledning Under 1800 - och 1900 - talen genomgic k r - , sj - och tj - ljuden i Värmland ganska dramatiska förändringar, då de äldre uttalen r, och i flera ställningar ersattes av , och ~ i många delar av landskapet. Den äldre dialektlitteraturen är till stor del skriven mitt i denna förändringsprocess, och den ge r ofta en ganska splittrad och svårtolkad bild av de rådande förhållandena. Jag ämnar därför att här beskriva och förtydliga förändringsprocessen, samt att ge en bild av den nuvarande språksituationen i Värmland. R - ljuden På 1700 - talet torde det enda r - ljudet, som var känt i Värmland, ha varit den alveoara tremulanten r I dagens mål uppträder dock en uvular frikativa, , i stället för detta ljud i flera ställningar i stora delar av landskapet. Fördelningen mellan ljuden fö ljer den så kallade götaregeln, som gäller i stora delar av götamålsområdet. Regeln innebär, att uppträder i början av ord och sammansättningsled, som långt och i början av betonade stavelser, exempelvis i ø̀ r ə , br ɑ̀ n ø k, ɵ̀ ə (orre) och dı kt (direkt), medan r råder i övriga ställningar . Sporadiskt kan man också höra i början av stavelser med stark biton, som t ɑ̀ l ı ' k ~ t ɑ̀ l rı ' k (tallrik). Denna beskrivning är dock något förenklad, och jag skall här försöka att förtydliga förhållandena. Det äldsta belägget för ljudet i Värmland kommer från K. A. Fryxells uppteckningar av skrock och ordstäv i Visnums härad i sydöstligaste Värmland från år 1875, där det uppträder i uddljud och som långt (SvL 1942, s. 241). På 1880 - talet för ekom bland barn i Färnebo socken i den värmländska Bergslagen, och det hade då blivit vanligt barnen i grannsocknen Hällefors i Västmanland (Kallstenius 1906, s. 53). Runt år 1900 förekom i hela Färnebo härad, mest konsekvent i socknens södra delar, me n ingenstans bland personer runt eller över 80 års ålder, d.v.s. födda före 1825 (Kallstenius 1902, s. 107 – 108). De omfattande undersökningarna av Värmlands svenska dialekter vid denna tid visade på en mycket snabb expansion i hela Värmland. Så här skriver Kallstenius (1927, s. 37 – 38): Dr E. H. Lind, uppvuxen i Torskebäcken i [Färnebo socken], känner icke från sin barndom, 1860 - talet, något , ock i hans 1896 under medvärkan av hans bror, skomakaren L. J. Eriksson utgivna samling ’Värmländska ordspråk, ordstäv ock talesätt’, förekommer endast r . Men 1899 konstaterade jag, att var allmänt vid Torskebäcken ock även användes av ovannämnde Eriksson — bland andra skomakeritärmer jag av honom fick lära mig var även skp ɷ 'mp . I förra hälften av 18 80 - talet hörde jag själv för första gången användas av en min skolkamrat från b ' k ə n mellan Pärsbärg ock Filipstad – jag minns det speciellt i detta namn. 3 Samtidigt hade det vunnit burskap bland den yngre generationen i Hällefors (Västmanland). Ännu 1 905 ansåg jag saknas i själva Filipstad, men 1917 fann jag det där vara ganska utbrett bland barnen. Mellan 1899 ock 1903 hade dess frekvens märkbart ökats i Rä[mmen]. I [Fryksdals härad] var i slutet av 1870 - talet okänt, men 1901 anträffades det av SL a. i [Östmark] ett par gånger hos 20 - åringar ock ofta hos barn, ock 1915 fann Er. det i alla socknar i [Fryksdals härad] hos personer upp till 50 – 60 - års - åldern. Vid undersökningen 1901 av [Ransäter & Övre Ullerud] ock 1902 av [Nor, Segerstad & Grums] anträ ffades intet , men 1912 konstaterades dess förekomst där, i växlande grad, av Re. I [Älvdals härad] anträffade icke Sa. 1897 – 99 något , men vid kontrollundersökning av Bm. 1915 ock KLa. 1917 befanns det vara rätt spritt, dock icke i [Dalby, Norra Finnsko ga (Södra Finnskoga)]. En anteckning om undersökningen i [Nyeds härad, Sunnemo, Norra Råda, Gustav Adolf & Ekshärad] av KLa. 1917 är av det intresse, att jag anser mig böra meddela den in extenso: » förekommer hos enstaka individer över hela det om råde jag undersökt i ung. samma utsträckning. Ofta flera fall inom samma familj. Vanligast är det hos barn, men finnes hos alla åldrar. Ibland ärftligt. Det gäller i huvudsak r - ljudet såsom uddljud ock vid fördubbling. Någon gång, såsom i Tutemo by i Sunne mo, kan epidemiskt sprida sig inom ett helt område ock bli rådande. I Tutemo har det börjat i en familj hos ett av barnen. Synes urspr. endast ha varit en ren ovana, som detta barn lagt sig till med. Senare spred sig emellertid till de övriga barnen in om samma familj ock från dessa till barnen i grannskapet. Bibehålles hos många av dessa, fast de vuxit upp.» År 1918 befanns alltså bland barn i hela Värmland utom i Näs, Nordmarks, Gillbergs och Jösse härader, Frykeruds socken, Karlstads socken, Hammarö socken, Dalby socken, samt Norra och Södra Finnskoga socknar (Kallstenius 1927, s. 38). Richard Broberg anger i sin bok Språk - och ku lturgränser i Värmland , att ännu 1942 inte förekom i finnbygderna i Östmark, men att ljudet var allmänt i svenskbygderna i samma socken (2001, s. 68). Broberg anger dock väsentligen samma gränser för förekomsten av som Kallstenius (se bilaga 1 på nästa sida). Härtill måste ett antal anmärkningar göras. För det första förekommer i större delen av finnmarkerna mellan Värmland och Dalarna, där värmländskt mål talas. I Mats Wahlbergs ortnamnsuppteckningar från dessa trakter, som gjordes under 1970 - talet, är uttal som ø̀ m ' s n̥ och b ø̀ t ' rikligt belagda (Ortnamnsregistret). I Tyngsjö och Säfsen har jag själv hört sådana uttal som ê nh ɑ'ld (personnamn) och dı kt Nordgränsen för i Dalarna tycks, efter Wahlbergs uppteckningar, gå från sjön Naren till Kviens sydspets, för att sedan vända österut och gå söder om Andersviksberg till Vakern i Äppelbo; härefter går gränsen mot sydost över Närsen i Järna och genom Säfsens östra del ned t ill Västmanlandsgränsen öster om Gravendal. Om gränsen genom Vä stmanland skriver Sigvard Aksén i Grythyttekrönika 1 987 (s. 16), att uddljudande förekommer i västra delen av Hällefors s ocken, samt i no rdvästra och 4 s ydväst ra delen av Grythytte socken. Däre mot förekommer enligt honom långt (som i d ) endast i sydvästra delen av Grythytte socken Detta stämmer måhända för 1980 - talets förhållanden, men i en inspelning frå n 1954 a nvänds uddljudande ( inkonsekvent ) även av en man och en kvinna från de centrala delarna av Grythytte socken (Gr 5654A & Gr 5654B) Enligt en uppgift från en äldre man i Hjulsjö socken förekommer numera b l ott bland enstaka personer i Hällefors socken, och ljudet har aldrig föreko mmit i Hjulsjö. Själv har jag endast hört r i modernt Hälleforsmål , men är sannolikt livskraftigare närmast Värmlandsgränsen. är allmänt i hela Ka rl skoga socken , och i Nysunds socken, som är delad mellan Värmland och Närke, tränger över landskapsgränsen och förekommer sannolikt i hela den del av soc knen, där värm ländskt mål talas (men knappast i Svar tåtraktens närkingska mål) . Förhållandena i dessa trakter är dock till stor del outredda. Bilaga 1: Richard Brobergs (2001, s. 131 & 151) kartor över i Värmland (öster om gräns 1 på kartan till vänster och söder om gräns 4b på kartan till höger) 5 För det andra är olika frekvent inom sitt utbredningsormåde. I exempelvis Grums härad lär aldrig ha förekommit mer än rent individuellt och är kanske rent av förvunnet i dag. är allmänt bland dialekttalare i Visnums härad, Karlskoga härad, Ölme härad, Färnebo härad, norra delen av Fryksdals härad, Sunnemo socken, Ransäters socken, samt närmas t angräsande delar av övriga socknar. Detta gäller dock endast i uddljud. I min egen hemsocken, Ölme, har jag observerat, att är allmänt i uddljud bland dialekttalarna (även det inte brukas konsekvent av yngre) och mycket vanligt i exempelvis dı kt , medan långt i exempelvis d och v ə (r) mest förekommer bland personer födda före 1950 (Storm 2023, s. 24 – 25). Mina observationer på andra håll tyder på, att liknande förhållanden råder där (j fr förhållandet i Grythyttan på föregåen de sida) Utanför de nämnda områdena förekommer växlande med r , och ljudet blir mindre vanligt, ju längre väster - och norrut man kommer (med undantag för norra Fryksdalen). I östra Väse är helt dominerande, medan det i exempelvis Kil och Forshagatrakten blott förekommer individuellt eller i vissa uttryck. I Nyed har jag hos en och samma person observerat regellös växling mellan - och r - i löpande tal (med övervikt för det senare). Särskilt frekvent är i sådana uttryck som è ktıt ɷ̀ ıt och t s ɵ (”rätt så”, ganska). Det bör också nämnas, att helt saknas i Sunne kö ping och Hagfors stad, trots att ljudet (i viss grad) förekommer på den omgivande landsbygden. Stadsmålen tycks ofta sky detta ”bonniga” ljud; därför saknas det också i Karlstadstrakten, och det intog relativt sent Filipstad (Kallstenius 1927, s. 37). Även utanför :s egentliga utbredningsområde kan man dock få höra det ljudet i stället för r bland personer, som har svårt för att uttala ett rullande r . Hos sådana personer kan uppträda i alla ställningar, även i exempelvis ø̀ ə , men ofta med en viss svårbestämd kvalitativ skillnad mot i uddljud. Hos enstaka personer med sådana talfel kan men rent av få höra ʀ i vissa ställningar. Sådant , som beror på talfel, förekommer i så vitt skilda trakter som Gillberga, Södra Finnskoga och Hagfors, och kan nog tänkas uppträda var som helst i landskapet. Någon gång tar anhöriga till sådana personer efter , trots att de inte själva har talfel, men dessa skorrar då endast enligt götaregel n. Man kan också fråga sig, om verkligt över huvud taget förekommer i Ekshärad och Norra Ny, som de äldre källorna ger sken av. Jag har själv aldrig hört i den trakten, men jag har hört ett annat ljud i samma ställningar. Det rör sig om ett slags kraft igt velariserat tungspets - r, som saknar beteckning i landsmålsalfabetet. Med det internationella fonetiska alfabetet skulle det kanske kunna tecknas [r ʁ ] eller kanske [ r ͡ ʁ ]. Jag använder här som grov beteckning för detta ljud. Detta ljud är vanligt i Gustav Adolf, Ekshärad och Norra Ny och förekommer jämte r i exempelvis t och d ɵ́ Detta ljud har till synes uppkommit som en blandning mellan r och i utkanterna av utbredningsområdet för . Detta ljud finns inspelat i både Gustava och Ekshärad (se 6 exempelvis Gr 3360A, Gr 3360B & Bd 393A hos Dialekt - och folkminnesarkivet i Uppsala). D en frikativa komponenten i ljudet är ibland starkt framträdande, och ljudet misstas då lätt för ett rent . Sannolikt ligger en sådan missuppfattning bakom de äldre uppgifterna om i dessa delar av Klarälvdalen (verkligt förekommer dock i delar av Gusta v Adolfs socken, liksom i Sunnemo och Norra Råda). Angående kronologin för spridningen av skriver Richard Broberg, att detta ljud så sent som på 1870 - talet trängde in i Värmland (Broberg 2001, s. 115). Detta kan knappast stämma, om man inte vill anta, at t Visnumsborna Fryxell mötte på 1870 - talet alldeles nyss hade lagt till sig med ljudet ( SvL 1942, s. 241). Med tanke på, att runt år 1900 förekom bland personer födda c:a 1830 i Färnebo härad, bör man anta ett betydligt tidigare datum (Kallstenius 1902, s. 108). Dessa kan, som Kallstenius påpekar, ha lagt till sig med i vuxen ålder (Kallstenius 1906, s. 53), men det tycks sannolikt, att åtminstone några personer i häradets södra delar lärde sig ljudet redan i ungdomen och spred det till sina kamrater. M an bör nog räkna med, att spred sig till Lungsund före 1850, och på 1880 - talet var det som sagt utbrett bland barnen i Hällefors (Kallstenius 1906, s. 53). Den ursprungliga spridningen från Amnehärad i Västergötland till Visnums härad är svårare att date ra, men den lär inte ha skett senare än 1830 - talet. Naturligtvis lär det dock ha dröjt länge, innan ljudet blev allmänt där. Hur som helst spreds sig ljudet mycket snabbt, när det väl hade nått Värmland. Mellan 1899 och 1903 blev ljudet märkbart vanligare i Rämmen, och enligt en personlig uppgift från Mats Wahlberg förekom i Säfsen bland personer födda på 1890 - talet, och kan misstänkats ha spridits dit från Rämmen eller Gåsborn tidigare än så. Harry Ståhls och Algot Rascks ortnamnsuppteckningar från Säfsen på 1930 - och 40 - talen uppvisar dock endast r (Ortnamnsregistret) Anm ärkningsvärt är, att redan 1901 påträffades hos 20 - åringar i Östmark i nordvästra Värmland och var utbrett i hela Fryksdalen 1915 (Kallstenius 1927, s. 37). På mycket kort tid lyckades alltså sprida sig till större delen av Värmland, även om det ännu i nte på 1940 - talet hade spridit sig till finnbygderna i Östmark (Broberg 2001, s. 68), där det numera också förekommer. Hur denna extremt snabba spridning kan förklaras, vet jag ej, men en bidragande faktor har säkert varit, att r , som i uddljud och som lån gt ofta är starkt tremulerat i värmländska mål, är svårt att uttala för många barn, vilka då gärna tar till sig det mindre svårartikulerade Expansionen hade hejdats vid mitten på 1900 - talet, och under senare tid har alltmer trängts tillbaka (Broberg 2 001, s. 115), särskilt i ytterkantsområdena men också bland yngre personer i dess ”kärnområden” i östra Värmland. Detta kan måhända ses som en naturlig reträtt efter en så kraftig expansion, men det bör snarare förstås som ett led i den allmänna dialektdöd en, som drabbar alla genuina dialekter i vårt land. har blott särskilt lätt för att försvinna, eftersom det saknas i flera av stadsmålen och aldrig har 7 varit riktigt allmänt på många ställen. Ännu förekommer i uddljud bland enstaka 20 - åringar i exempel vis Ölme och Rämmen, men det blir allt ovanligare för varje generation, och i dess fotspår följer i olika takt alla de drag, som ger de värmländska dialekterna deras särart. Sj - ljuden Utvecklingen av sj - ljuden i Värmland speglar til stor del spridningen av i landskapet, emedan vid undefär samma tid ersatte det äldre i vissa ställningar i stora delar av landskapet. Störst spridning har i uddljud ( ), men är också ganska vanligt i midljud ( v ø' t ə ). I vissa trakter ersätts av i alla ställningar, även i fall som k (kors) och f ɵ́ ‿ ( för sig); se vidare sida 8. Om spridningen av skriver Kallstenius (1927, s. 58): Enligt min uppfattning är av gammalt vrmls egendom. I sammanhang med inträngandet av från [västgötamålen] har även det sydvästsvenska ʃ - ljudet följt med ock erövrat [Karlskoga härad, Färnebo härad, Ölme härad & Väse härad], men besynnerligt nog enl. bestämd uppgift av Lg. i hans kontrollanteckningar icke [Visnums härad] [...] Enligt speciell uppgift av Wa 1912 förekom emellertid även hos yngre p ersoner i [Nyeds härad] ock enl. KLa. 1917 även i södra delen av [Älvdals härad]. I Färnebo härad tycks ha fått spridning något tidigare än , ty runt 1900 förekom i uddljud endast bland enstaka gamlingar i de allra nordigaste delarna av häradet (Kalls tenius 1902, s. 19), medan r då ännu förekom i hela häradet bland gamla personer. Ännu i mitten på 1800 - talet tycks dock ha varit allmänt vid Torskebäcken i Färnebo socken (Kallstenius 1906, s. 53). I andra delar av Värmland tycks ha föregått : C. W. Bromander anger i sina ortnamnsuppteckningar från Ölme härad 1912, att ” och vexla något i början av ord” och att det senare är ”förherrskande” (Ortnamnsregistret). Samtidigt använder Bromander endast i uddljud i sina uppteckningar. Kallstenius anger också betydligt större utbredningsområde för än runt 1918. Den av Kallstenius nämnda uppgiften, att icke hade erövrat Visn ums härad i början på 1900 - talet, är sannolikt missvisande. Det stämmer kanske, att vid den tiden ej ännu var allenarådande i häradet, men det kan knappast ha varit okänt, eftersom ljudet knappast kan ha spridit sig till övriga Värmland någon annan väg. Situationen var sannolikt densamma som i Ölme härad 1912. Senare upptecknare använder endast tecknet , och i dag är detta ljud helt allenarådande i Visnums härad. På 1940 - talet hade , liksom , spridit sig till barnen i svenskbygderna i Östmarks socken, men ej finnbygderna (Broberg 2001, s. 68). I dag är så gott som allenarådande i alla de trakter, där också är det. I vissa trakter är dessutom allmänt, där är helt 8 okänt, främst Nyskoga socken och Hagforstrakten. är också allenarådande i hela Gus tav Adolfs och Norra Råda socknar, men ljudet förekommer inte (utom rent individuellt) i Ekshärad (utom södra delen) och Norra Ny eller lägre norrut. är dessutom allmänt i de värmländska målen i Västmanland och Dalarna (utom kanske i trakterna närmast Ek shärad och Norra Ny). I östra Väse är allmänt, liksom , men i socknens västra delar råder stor individuell variation mellan och i uddljud. Överallt i Värmland, där man kan finna , kan man också finna , och personer, som säger , säger också i rege l . Det omvända gäller dock ej, ty har mer eller mindre helt erövrat ungdomen i exempelvis Nyed, Nedre Ullerud och Norra Råda, där är på kraftig tillbakagång. Det verkar, som om fortfarande i någon mån är expansivt i Värmland. I södra Fryksdalen och Grums härad torde dock alltjämt vara klart vanligast. I nordligaste och västra Värmland, samt i Karlstadstrakten och Hammarön, där aldrig har förekommit annat än som rent talfel, dominerar fortfarande , även om kan uppträda hos enstaka individer. Detta gäller främst barn och ungdomar, men i delar av Jösse härad tycks sedan länge ha förekommit hos vissa personer. Exempelvis använd er den alltid noggranne Karl Rencke tecknet i sina uppteckningar från Brunskogs socken på 1910 - talet (Kallstenius 1927, s. 58). Han anger också uttalet b é l ̥ (betsel) från Mangskog (Kallstenius 1927, s. 22). Sådant uttal med l i stälet för i mid - o ch slutljud förekommer annars endast i östligaste Värmland, främst i Karlskoga härad. I Karlskoga härad motsvarar också regelbundet ursprungligt rs i exempelvis k och f ‿ Sådana uttal är mestadels okända i övriga Värmland, men de förekommer i gränstrakter till Karlskoga härad som Lungsund (Kallstenius 1906, s. 25 – 26), och i norra Nysunds socken har jag själv hört uttalet ɑ ɑ̀ ɑ för Anders Andersson. Möjligen beror dett a i viss mån på påverkan från Närkesmålen, som också ofta har samma sj - ljud i alla ställningar, men det bör påpekas, att k kan ses som parallellt till d , liksom ı̀ v ə till ı̀ v ə . Detta förklarar kanske, att tendens till samma uttal förekommer i Ransä ters socken. I SOV VIII (s. 34) anger uttalen d ə och d ə ə för ortnamnet Uddersrud och i en uppteckning anger J. Hedlund m ɷ̀ kf ' x ə n (sic!) som ett vanligt uttal av bruksorts - och forsnamnet Munkfors(en) (Ortnamnsregistret). Förhållandena i Jösse härad är dock förbryllande. Angående det ʃ , som av vissa upptecknare har använts för uddljudande sj - ljud i värmländska mål, misstänker jag det i de flesta fall vara felaktigt för antingen eller I ortnamnsuppteckningarna från de värmländska målen i Dal arna använder samtliga upptecknare ʃ i uddljud, men själv har jag aldrig hört annat än tydligt i de trakterna. För ortnamnet Tyngsjö(n) i Malungs finnmark har både Niss Hjalmar Matsson och Mats Wahlberg upptecknat uttalet t ʃ ø 'n , medan jag själv blott har hört 9 t ø̌ n . Även i Mats Wahlbergs egna inspelningar från Säfsen från 1970 - talet hörs tydligt (exempelvis i Bd 2960B). Tj - ljuden I större delen av Värmland var tj - ljudet i slutet på 1800 - talet endast en ren frikativa, vanligen tecknad eller . I delar av norra och östligaste Värmland förekom dock vid denna tid en affrikata, varom Kallstenius (1927, s. 39) skriver: č är i vrml. del s affrikata, dels ren frikativa. Affrikatan är konstaterad i [Dalby, Norra Ny & norra Fryksdals härad], nordöstra Gå[sborn] (Älvsjöhyttan) ock östligaste Fä[rnebo socken] (Saxån), dessutom i midljud i Ly[svik]. Dess livskraft är större i midljud än i uddlj ud: i midljud träffas den även i några ortnamn från västra delen av [Färnebo härad]: Kotjärnen k ɷ́ t , Kotjärnsåsen k ɷ́ t ' s n̥ , Motjärnshyttan m ɷ́ t ' t ɑ [Nordmarks socken] ock Skåltjärnen sk t , Fä[rnebo socken]. I uddljud däremot är det explosiva elementet ganska ostadigt även i de först nämnda områdena: Bm. fann 1915 ren frikativa i [Norra Ny] ock t. o. m. vid Likenäs i D[alby] (däremot ett enstaka t ø̂ p vid Sälje i Ek[shärad]); enligt KLa. 1917 skall gränsen mellan affrikata ock ren frikativa v. om Klarälven sammanfalla med sockengränsen [Norra Ny] — Ek[shärad], men ö. om älven gå s. om Stackerud i Ek[shärad]. Från andra trakter än nu nämnda uppges ren fri kativa. Affrikatan tecknas av olika upptecknare som t , eller t , och inget av beteckningssätten är nödvändigtvis felaktigt. Som framgår av Kallstenii beskrivning, höll affrikatan redan i början på 1900 - talet på att övergå till en ren frikativa i uddlju d. Angående situationen i mitten på 1900 - talet nämner Richard Broberg affrikatan i Klarälvdalen i en lista på ”praktiskt taget försvunna företeelser” (2001, s. 114), och han tycks därvidlag inte göra någon skillnad på udd - och midljudande tj - ljud. Detta st ämmer sannolikt väsentligen för Dalby och Norra Ny, men i Kulturkoppras inspelningar i Norra Finnskoga från 1998 hörs sporadisk affrikata i flera gamla personers tal (exempelvis hörs både ø̂ och t ø̂ r i ltila001 från Bå t stad). Inkonsekvent affikata hörs också i en inspelning från år 1957 från en gubbe vid Tallknölen i Dalby, född 1874. Broberg nämner inget alls om affrikata i Fryksdalen eller Färnebo härad, och han tycks betrakta dem som sedan länge försvunna (se exempelvis kartan på s. 131, Broberg 2001). Detta stämmer sannolikt, men det bör påpeka s , att midljudande affrikata ännu förekommer i vissa ortnamn i norra Färnebo härad. I Lesjöfors har jag själv hört Motjärnshyttan uttalas m ɷ́ t ' t ɑ (med tydligt t , ej ) men detta uttal får betraktas som rent ”fossiliserat”, vilket det lära ha varit redan i slutet på 1800 - talet. I Hällefors och Gryt hyttan, som gränsar till de trakter i Gåsborn och Färnebo socken, där affrikata förekom runt 1900, finns i upteckningarna inga spår av affrikata i uddljud. Däremot förekommer ”fossiliserad” affrikata i vissa ortnamnsuttal som 10 br é t ( sic!) för Bredtjärnen i Grythyttan, upptecknat av Jöran Sahlgren 1912, och ɑ̀ b ɵ ( i Grythyttan) och ɑ̂ b ɵ ( i Hällefors) för Abborrtjärnen, upptecknade av Nils Landqvist 1955 (Ortnamnsregistret). I den värmländskt färgade Hjulsjö socken, den östra grannsocknen till Hällefors, förekom sporadisk affrikata i uddljud hos en äldre man år 1954 ( Bd 5199 ). I 1930 - talets ortnamnsuppteckningar från finnmarkerna i Dalarna anv ä nder Harry Ståhl och Niss Hjalmar Mattson konsekvent i både mid - och uddljud, men Mats Wahlberg använder i sina uppteckningar på 1970 - talet endast i uddljud, oh han använder endast estaka gånger i midljud (exempelvis ǿ ' för Rödtjärnen i Malungs finnmark). Wahlbergs uppteckningar är missvisande; hörs tydligt i en av Wahlbergs egna inspelningar från nordöstra Säfsen (Bd 2691B), och i Tyngsjö har jag själv hört en gubbe född 1937 använda i uddljud (exempevis för ”körde”), ehuru med något reducerat , växlande med rent Affrikatan förekommer alltså ännu i de värmländska målen i Dalarna, även om den är numera sannolikt är helt försvunnen i själva Värmland. Den avaffrikatisering, som i Värmland lär ha påbörjats lån gt före de äldsta upptecknigarnas tid, har alltså inte ännu fullbortats i alla värmländska mål. En relaterad företeelse i värmländska dialekter är förmjukningen av k och g till tj - och j - ljud framför ursprungligen palatal vokal i vissa trakter (s.k. ”norrländsk förmjukning”). En bättre beskrivning av denna kan jag inte åstadkomma än Richard Broberg (2001, s. 83 – 83): Förmjukningen av g och k inuti ord framför palatal vokal eller j , som ovan berörts med avseende på gränsområdena mot Norge, har att döma av de äldre dialektuppteckningarna från slutet av 1890 - talet och början av 1900 - talet haft en utbredning som åtminstone i vissa fall från nordväst sträckt sig ända till mitten av Värmland. Enligt Kallstenius gav detta material vid handen, att palataliserin gen av k var mest genomförd norrut i Dalby och Norra Ny men i mindre grad i Ekshärad, Östmark, Fryksände och Lysvik liksom även i Skillingsmark, Eda, Gunnarskog, Mangskog och Brunskog i utbredningsområdets södra delar. Palataliseringen av k hade sålunda si n tyngdpunkt i norr men kunde beläggas i enstaka ord ända ner till gränsen mot Dalsland i sydväst (karta 7). Förmjukningen av g till j uppträdde med stora variationer i förekomsten hos olika ord och med luckor i en enbart nordvästlig utbredning, som sydlig ast i ord som b ŷ jj , byjje osv, bygga och br ŷ jj, bryjje osv, brygga berörde Eda, Gunnarskog och delvis Brunskog i Jösse härad, Sunne i Fryksdalen samt Ekshärad och nordvästra delen av Råda i Älvdals härad, där den i övrigt omfattade socknarna norrut i Klarälvdalens dalföre men icke skogssocknarna Nyskoga och S ödra Finnskoga. Detta är i stort sett en riktig redogörelse för utbredningen av palataliseringen av k och g inom landskapet på basis av det föreliggande äldre uppteckningmaterialet. Dock synes det icke försvarligt att dra upp bestämda gränser såsom för en kompakt förekomst med tillhjälp av enstaka eller sporadiska belägg, och man torde nog böra ta med i beräkningen, att dessa ljuutvecklingar troligen aldrig 11 drabbat hela det ordmaterial som kunnat komma i fråga samt att i de fall där palatalisering inträffat denna varken haft likformig utbredning eller lika stor frekvens inom sina spridningområden. [...] I öster ligger den yttersta gränsen för palataliseringen orubblig i de ofta skarpt dialektskiljande skogstrakterna mellan Bergslagen och den norra Klarälvdalen , medan den i väster splittras isär inom ett brett bälte från trakten kring Bogen i norr till dalslandsgränsen i söder. Längst åt sydväst når tjörtje kyrka, ditje dike, äntje änka och styttje ~ stöttje stycke (karta 7: 1 – 3), av vilka det sistnämnda träffas i hela Nordmarks härad utom Silleruds socken. Till centrum av Jösse härad når bättjen bäcken, medan r ö̂ tj röka, m ŷ ttj ~ myttji mycket och nöttje ḷ stannar i väster vid gränsskogen mellan Jösse och Fryksdals härad (karta 7: 4 – 6). Förekomsten är i samtliga fall oregelbunden eller sporadiskt belagd in mot landskapets mitt, och nöttje ḷ kan sägas representera en grupp ord, där palataliseringen har ringa frekvens i norra Fryksdalen och i Älvdals härad ej träffas sydligare än i Dalby. Att övergången av g till j s aknades i nära nog hela det södra området kan möjligen bedömas som ett kriterium på att palataliseringen i dylika fall börjat försvinna tidigare än förmjukningen av k, men ingenting talar egentligen för att den ens förekommit tidigare. Den följande utveckl ingen ger ej heller verksamt stöd för en hypotes om avsevärt snabbare regression av övergången g till j . En uppgift år 1937 från Eda framhåller palataliseringen av k som en alltmera individuellt utbredd företeelse och räknad som en egenhet för »de gamle». Vid Landsmålsarkivets undesökningar i Värmland på 1940 - och 1950 - talen bekräftades detta uttalande: i Eda och Köla träffades endast enstaka belägg, en något rikligare förkomst kunde konstateras i Järnskog och framför allt i Skillingmark, medan inga exempel på förmjukningen av k anträffades längre söderut. I Fryksdalen hade den försvunnit helt och hållet för så lång tid tillbaka, att personer födda på 1870 - talet uppgav sig minnas den endast som en egenhet i mor - och farföräldrars språk — upptecknarna av typo rdlistorna från 1900 - talets början torde följaktligen ha inhämtat upplysningar om språkliga företeelser äldre än de vid uppteckningstiden aktuella. Däremot förekom — och finnes ännu i målet — i norra Fryksdalen palatalisering av g i vissa ord, som t. ex. väjja, väjjer väggen, väggar och läjjen, läjjer underbenet, underbenen. I finnsocknen Nyskoga har icke någon form av palatalisering förekommit på grund av den sena övergången till svenskt språk, och i Södra Finnskoga är den, dvs. k>tj , en numera försvinnan de språklig egenhet. Vid undersökningarna på 1940 - och 1950 - talen var däremot palataliseringen av såväl g som k ännu friskt levande i de tre nordligaste älvdalssocknarna Norra Finnskoga, Dalby och Norra Ny men har på senare tid börjat att alltmera plånas ut. Längre söderut i dalgången hörde den långt före 1940 - talet till ett förgånget språkstadium. Denna beskrivnin g är i allt väsentligt riktigt. I Jösse härad torde förmjukningen numera vara så gott som helt försvunnen, medan man i Skillingmark ännu kan höra uttal som t ỳ ə (tycka) och d ì ə (dike). Just ordet ”stycke” torde dock ännu kunna uttalas st ỳ ə , där förmjukningen eljest saknas, och det gäller i ännu högre grad uttalet b ì ə för ”bicka” (jakttik), som ännu är allmänt så långt österut som Gillberga socken. 12 Detta uttal torde dock i dessa fall utgöra lån från dialekter med förmjukningen; regelbunden förmjukning har med all sannolikhet aldrig förekommit i Gillberga. I Dalby och Norra Finnskoga är förmjukningen ännu vanlig, men den saknas i regel hos yngre och medelålders dialektalare. ”Mycket” uttalas allt oftare som m ŷ k i stället för m ỳ I fråga om fördelningen mellan frikativorna och vågar jag inte uttala mig säkert. I Färnebo härad växlar de två uttalen, (Kallstenius 1906, s. 53), och detsamma gäller i Ölme socken, där dock tycks vara vanligare västerut i socknen och bland äldre personer, och i Kristinehamn och Karlskogatrakten anser jag dominera (Storm 2023, s. 27). I centrala och västra Värmland är i min mening klart vanligast, och mitt intryck är, att detsamma gäller norra Värmland. Åtminstone kan knappast uppträda som långt, utan det heter i Dalby alltid m ỳ och inte m ỳ I Hällefors och Grythyttan dominerar sannolikt , vilket uppteckningarna också tyder på, medan jag i de värmändska målen i Dalarna har tyckt mig höra såväl som (det senare kanske blott närmast Värml a ndsgränsen). Avslutning Som jag här har visat, har dialektförhållandena i Värmland förändrats ganska avsevärt under de senaste hundra åren i fråga om dessa tre konsonantfonem. Jag har här försökt att belysa och förtydliga förändringarna i de värmländska målen med både äldre och nyare material, och hoppas, att detta kan bidra till en bättre förståelse för dialektsituationen i Värmland. Jag har i detta haft stor hjälp av mina egna observationer av språkbruket i Värmland, och jag anser, att nya fältobservationer är helt avgörande för att belysa och förstå utvecklingen av de svenska dialekterna, även de genuin a. Genuina dialekter talas fortfarande i många delar av Sverige, men de dör ut fort, och det är bråttom att dokumentera dem så gott det går, så länge de finns kvar och kan ge svar på alla kvarstående frågor, som utan dem aldrig kommer att kunna besvaras. 13 Källförteckning Tryckt litteratur Aksén, S. 1987: Älgbo - Mina och älgen – en liten di alektstudie. I Grythyttekrönika 1987 (s. 13 – 16) . Grythyttans hembygdsförening. Broberg, R., 2001: Språk - och kulturgränser i Värmland. En översikt och några synpunkter Uppsala. Språk - och folkminnesinstitutet. Kallstenius, G., 1902: Värmländska bärgslagsmålets ljudlära. Stockholm. Svenska landsmål ock svenskt folklif , häfte 77. Kallstenius, G., 1906: Tillägg och rättelser till ”Värmländska bärgslagsmålets ljudlära”. Stockholm. I Svenska landsmål ock svenskt folklif , häfte 91 (s. 52 – 54). Kallstenius, G., 1927: Översikt av Värmlands svenska dialekter. Stockholm. Svenska landsmål oc k svenskt folkliv , häfte 175. Storm, E., 2023: Ölmemålet . Norlén & Slottner. SvL 1942 = Sagor, sägner, legender, äventyr ock skildringar av folkets levnadssätt på landsmål (s. 225 – 336). Svenska landsmål och svenskt folkliv , häfte 239. Digitala källor Inst itutet för språk - och folkminnen, februari 2023: Ortnamnsregistret https://ortnamnsregistret.isof.se/place - names Övriga källor Inspelningar från Dialekt - och folkminnesarkivet i Uppsala (Gr 3360A, Gr 3360B, Bd 393A, Gr 5654A , Gr 5654B , Bd 5199 , Bd 2960B & Bd 2691B) Inspelning från Kulturkoppra i Norra Finnskoga 1998 ( ltila001 ) Pri vata dialektuppteckningar från åren 2021 – 2022